Jag tror att vi trivs i dikotomin mellan renhet och vidrighet. Vi får något att undvika och något att efterlikna. I renhetens samhälle, där standard är att duscha minst en gång om dagen, finns en tydlig aversion mot det ofräscha. Jag ägnar mina (få) träningstimmar i yogasalen åt att svettas allt det skitiga ur mig. Men jag inser snart att äcklet är ständigt närvarande: fötter, svett och illaluktande människor. Måste jag alltså leva i det skitiga för att bli renad?
Aversionen mot det äckliga finns djupt inom oss. Vi ryggar tillbaka när vi ser någon vi dejtar bära en ryggsäck för högt upp på ryggen, när hen springer till bussen eller gud förbjude: har en matlåda med till jobbet. Att få en ick på någon anspelar på det som händer i kroppen när man plötsligt får en känsla av äckel eller djup avsmak inför någon man dejtar eller är tillsammans med. Användningen har väckt debatt under året, där Matlåde-gate blev ett bevis på den uppmärksamhet vi ger åt det tillrättalagda.
Men jag tänker att det också tyder på att det finns en fascination för känslan av avsmak. En ick innebär ju att vi lägger märke till något litet, men betydelsefullt, hos en annan människa. Att känna anstöt vid kontakt med någon må vara problematiskt, men det är också djupt mänskligt.
Fixeringen vid icks tyder på att det finns en del inom oss som söker efter äcklet. Eftersom människan avbildas i kulturen, är det också där jag måste börja leta för att hitta avsmaken.
I Christopher Nolans nya version av Odyssén, en blivande Oscarsvinnare om man frågar experterna, finns en del frånstötande scener. Efter att Odysseus besättning rest över hav och land, lider männen av en avgrundsdjup hunger. När de hittar en frodig ö och en generös kvinna med en färdig gryta på bordet, luras de till att tro att turen vänt. Med den egna girigheten att skylla, undgår de att lägga märke till att värdinnna är häxan Kirke – känd för att förvandla män till djur. I takt med att grytan förtärs blir männen mer och mer lystna och snart kan Kirke börja knåda deras ansikten till gristrynen. Med en hand i munnen och en annan på käken, formar hon männen som om de vore av lera, och scenen både äcklar och fascinerar. Framförallt stannar den med tittaren långt efter filmens slut. Det visar sig att det finns en kulturell vinst i det äckliga.
Att föreställa sig makabra och vidriga scenarier är inte begränsat till återberättade myter eller fantasy, utan förekommer även i andra genrer. I deckaren Rovdrift av Elsa och Cornelia Swärd följer vi istället en mördare som återbrukar sina offer på det mest absurda sätt. Efter att utredaren i boken fått en video på hur seriemördarens offer mals ner i köttkvarnar, blir läsarens inre bilder glasklara. Under utredningens gång förstår läsaren att kroppar har blandats ner i färdigmat under flera års tid.
Det groteska används i deckaren för att markera mot konsumtionssamhället, förnekandet av klimatförändringar och köttindustrin. Det är draget till sin spets, men det är också det som gör den så skickligt skriven – läsaren lämnas med en kräksmak i munnen.
Det finns något spännande att hitta i gränslandet mellan det som är vidrigt och det som är åtråvärt
Äcklet kan användas som en vässare för kulturella verk. Men det kan också användas i mötet med andra människor – vi äcklas av varandra ungefär lika mycket som vi älskar varandra. Det finns något spännande att hitta i gränslandet mellan det som är vidrigt och det som är åtråvärt. Varför kan vi annars inte sluta dofta på vår partners svett? Varför är annars mögelost så himla gott? Och varför kan vi inte sluta klämma våra närståendes pormaskar? En del äckligheter är helt enkelt nödvändiga, av den enkla anledningen att vi människor fascineras av dem.
Ej att förglömma är: Ur äckel är vi komna och till äckel ska vi återvända. Det finns inget obehagligare och mer kroppsligt än en förlossning: Den process då vi först möter existensen. Vi föds, täckta av blod, slem och avföring, och dessa vätskor följer oss sedan genom livet och in i döden. Det finns något intimt i det äckliga.
I Teenage Sex and Death at Camp Miasma, en satirisk slasherfilm med lesbisk underton, gestaltar regissören Jane Shoenbrun just detta. Mördaren söker och finner sina offer i sexuella situationer och vid mordet så kommer blodet och orgasmen som en enhet. Förövaren är skickligt döpt till ”Little Death”. Översatt från det franska uttrycket Petite Mort, som beskriver den omtumlande förlusten av kontroll och medvetande som det sexuella klimaxet innebär. Lusten och vidrigheten ligger kanske närmare varandra än vad man först tror.
Men på samma sätt som äcklighetens intimitet kan användas för att komma nära, kan den också användas för att skapa avstånd mellan människor. I Lily Allens låt ”Pussy Palace” får lyssnare höra detaljer kring exmannens otrohetsaffärer. Lyssnaren får vantrivas i beskrivningar av allt det hon hittar i hans ”sexlya”, bland annat sexleksaker och en annan kvinnas hårstrån. Det finns alltså även något stötande i människans drifter.
Groteskhet finns i kulturen, men det behövs mer av den. Den krävs för intimiteten, för närheten, för att känna hur du riktigt ryser till. Mänsklighetens besatthet av det rena är hämmande för det mänskliga mötet. Det som är en ick nu, visar sig kanske vara det mest spännande med personen om ett år. Vi kanske ska sluta leta efter det tillrättalagda jaget och snarare tillåta oss lite skit under naglarna, och på vår person?
Jag försöker leva som jag lär. Därför går jag tillbaka till den illaluktande yogasalen. I den kvava lokalen är det fullt av lättklädda människor och temperaturen, svettnivån och kroppsligheten är hög. Efter bara några olika positioner börjar det rinna längs hårfästet och benen. ”Hoppas ingen ser”, tänker jag. Samtidigt befinner jag mig så nära flera andra människor att vi nästan nuddar varandra. Helt plötsligt skvätter en medelålders man i speedos svett i mitt ansikte. Och jag älskar det.
Artikeln publicerades först i Lundagård #6 2026. Läs hela tidningen här.
