Vintermånaderna känns allt tyngre. I jakten på studiemotivation söker Lundagårds studentlivskrönikör Ida Möller Johansson nya, mer högljudda former av inspiration.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Februari månads tentaperiod är här och jag har aldrig förut känt mig så svag. Det är svårt att själv vara ett akademiskt vapen när det känns som att vapnet i fråga är riktat mot min tinning. Jag har testat allt för att hitta lite motivation, men det går inte. Med nästa tenta precis runt hörnet behöver jag hitta en lösning, och det snabbt!
Det är möjligt att jag redan hittat den. Några gånger i veckan har jag börjat gå till en sal för att bli skrikt på av en vuxen människa. Känslan är något bisarr, men ack så givande.
För den som inte förstår vad jag menar har jag alltså börjat gå på gympass – något som har varit ögonöppnande för mig. Jag får känna mig så himla stark och så fruktansvärt svag på samma gång. Det är något med vuxna människor som tydligt och bestämt förklarar vad man ska göra, man trotsar gärna inte deras vilja.
Ärligt talat känner jag mig stundtals sämst, men jag lämnar alltid salen både stoltare och starkare än någonsin. Att ha överlevt ett intensivt pass tillsammans med de andra deltagarna är en gemenskap i sig.
Resten av min lediga tid sitter jag, som många andra studenter, och kämpar mig igenom mitt plugg. Jag sitter oftast själv vid mitt skrivbord, i soffan eller på ett bibliotek. De gångerna jag pluggar tillsammans med vänner glider vi ofta iväg på roligare banor. När jag kommer hem i slutet av dagen och inser att jag inte kommit så långt som jag hoppats känns det hopplöst.
Då slår det mig! Jag behöver någon som skriker på mig – precis som de gör på gymmet.
En pluggstund som är organiserad, precis som gympasset. Ett gäng skoltrötta studenter som i samlad trupp ska plugga under övervakning av en passledare. Gemenskapen i kombination med en sträng vuxen som övervakar oss och ser till att vi gör det vi ska. Det är det enda som kan få mig att klara delkursen.
Skämt åsido, början på vårterminen är tuff. Att avsluta höstterminen halvvägs in i januari för att dagen efter gå på introduktionen för vårterminens första delkurs leder bara till utmattning och stress. Kanske är enda lösningen på en segstartad termin att bemöta den med en ovanlig metod? För allt studerande behöver inte falla inom normen. Jag ser gärna att fler studenter tar ett djupt andetag och skriker lite på varandra. I peppande syfte såklart!
