Boelspexarnas äventyr i Spanien saknar både tjur och handling

Boelspexarna är ett av spexsäsongens mest efterlängtade inslag, och i vår gör de en återuppsättning från 1999 med föreställningen Hemingway. Lundagårds Johan Larsson har länge längtat efter ett Boelspex som möter förväntningarna – kan detta vara spexet där Boel lever upp till sin hittills ouppnådda potential?

I den soliga staden Pamplona i Spanien har författaren Ernest Hemingway bosatt sig i hopp om att hitta inspiration till sin nya bok. Livet i Pamplona, en stad känd för tjurfäktning, kommer dock inte att bli som den excentriske Hemingway har tänkt sig. Redan i den första av spexets fyra akter, blir hans anteckningar stulna av rivalen Henry Miller. Inte nog med det, utan Hemingway blir även arresterad för nedskräpning och döms till samhällstjänst. Hur ska han nu kunna få se tjurrusningen och bli klar med sin novell? 

Första akten gör ett bra jobb att skapa en stabil grund för spexet att fortsätta växa på. Skämten är rappa, kupletterna sitter som en smäck och en tydlig dramatik har upprättats. Redan här ser också den enorma talang som spexets osynliga delar av ensemblen kan uppnå. Kombinationen av smink, sy och dekor hjälper publiken att leva sig in i spexets handling.  Förväntningarna hos publiken är höga efter den första akten, och därför är det synd att spexet redan i andra akten helt tappar fokus från den konflikt som hade byggts upp så tydligt.

Andra akten utspelar sig i fiskfabriken där Hemingway ska utföra sin samhällstjänst. Här presenteras två karaktärer som är höjdpunkter av spexet: fabriksägaren Bert och Martin, som är en kroniskt deprimerad fabriksanställd. Bert är fabriksarbetarnas mardrömschef trots att han själv bara anser sig vara ”en i gänget”. Martin uttrycker sig väldigt fåordigt men hans suckar och sparsamma repliker vinner både publikens empati och skratt. I fabriken presenteras även tre systrar: Unita, Juanita och Rosita, döttrar till den kända matadoren Nico. Just Rosita får en särskild plats i rampljuset genom en romans till karaktären Tango. 

Från och med Tangos introduktion hamnar hela fokuset i spexets handling på den olyckliga romansen mellan honom och Rosita. Karaktärerna förbjuds av Nico att gifta sig, så tillsammans spinner de en plan. De tänker att om Tango vinner tjurrusningen så kommer Nico att tillåta vigseln. Med detta kastas grunden som den första akten byggt upp helt bort och Hemingway blir en bifigur i sitt eget spex. Mina förväntningar är trots sidospåret höga eftersom skådespelarna som spelar Tango och Rositas gör ett fantastiskt jobb med att spela en hopplös romans. 

Trots sina brister är andra akten väldigt rolig. Berts överdrivet ”chefiga” personlighet, som inkluderar att göra trust falls med anställda och bjuda in till AW, balanseras perfekt med Martins depression. I fjärde akten får Martin dessutom en egen kuplett där han, utklädd till fisk, nästan belönas med stående ovationer. Martins karaktär är ett bevis på på höjderna som Boelspexarna kan nå när manus och karaktär är i harmoni med varandra. 

Hemingway visar dock att Boelspexarna har samma problem som sitt syskonspex Lundaspexarna: För mycket tid läggs på det musikaliska. Kupletterna är fantastiska men de tar samtidigt upp mycket av tiden som istället skulle lagts på att utveckla spexets handling. Ingen del av spexets berättelse eller karaktär får en chans att växa eftersom det inte finns utrymme mellan kupletterna. 

Och varför var det inte någon tjur på scenen? Under hela spexet nämns tjurrusningen och den har en central plats i såväl Hemingways som Rositas berättelser. Trots det tar inte Boelspexarna tjuren vid hornen och spexet förblir utan tjur. Det hade skapat något explosivt och minnesvärt som spexet desperat behövde –  enligt mig är det en stor besvikelse att det utelämnades. En tjur hade också gett spexets sysektion möjligheten att visa vad de går för.

Jag vill gilla Hemingway. Många av pusselbitarna finns där: Spexet  är roligt och bjuder på fantastiska kupletter och koreografi. Men manuset sviker. Utan en engagerande handling faller ensemblens arbete platt, och i slutändan undrar jag varför Hemingway ens är huvudkaraktär. Boelspexarna når tyvärr även denna gång inte den potential jag vet att de har.