Nieve Ella – How long will it take?
2026-10-16
Skivbolag: Locomotion music
Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i texten.
Nieve Ella har under bara några år hunnit turnera på egen hand och varit förband åt bland annat Girl in Red och Bradley Simpson. Idag har hon strax under 700 000 lyssnare i månaden.
Omslaget på How Long Will It Take? sätter snabbt tonen för albumet. Den röda och svarta kontrasten tillsammans med den symboliska trappan speglar albumets centrala teman: rörelse, förändring och vägen framåt.
Musikaliskt håller albumet en tydlig röd tråd. Elgitarrer, trummor och bas driver de mer rockiga låtarna, medan bakgrundssång används för att skapa större och mer dramatiska refränger och bryggor. Det ger albumet en tydlig identitet, men blir ibland en begränsning. När produktionen tar för stor plats försvinner det som gör Nieve Ella mest intressant – hennes röst och den personliga närvaron i hennes låttexter.
I mitten av albumet fångar låten ”At Any Cost” de starkaste känslorna i en musikalisk höjdpunkt. Med en rå elgitarr, en stark låttext och rena sånginsatser visar Nieve Ella varför hennes röst är albumets största styrka. Här behöver hon inte gömma sig bakom produktionen eller effekter utan låter musiken bära fram det hon vill säga. Det märks även i liveversionen på Youtube, där hennes scennärvaro och röst gör låten ännu mer personlig.
Även ”I’M NOT DEAD” och “Bite Back” lyckas kombinera albumets olika sidor. Den kaxiga rockkänslan fungerar bättre här än på flera tidigare spår, mycket tack vare balansen mellan instrumenten och sången. Låten känns som en naturlig fortsättning på albumets tema: att släppa taget om det gamla och börja om.
Den mest sårbara stunden kommer däremot i den sjunde låten ”Angie”. Istället för de stora gitarrerna och arga texterna får lyssnaren möta en mer avskalad sida av Nieve Ella. Låten handlar om förlust och minnen och att försöka acceptera att någon lämnat en. ”Angie” är albumets mest hjärtskärande ögonblick och påminner om den emotionella närvaron som funnits på hennes tidigare EP:s och singlar.
Alla låtar lyckas däremot inte förmedla känsla eller originalitet lika bra. ”Standing On A Pane Of Glass” är den låt som är mest uppenbart inspirerad av alternativrock, men den känns snarare tjatig än effektiv och rebellisk. Låten blir en svag representation av vad hon faktiskt kan göra. Även albumets mest populära låtar, ”Romance Is A Dessert” och ”Drive”, lider av att idéerna inte riktigt får utvecklas hela vägen. Samtidigt behöver ett album andrum. Även om det kanske inte är dessa låtar som artisten avsett för rollen som medioker andningspaus så bidrar de till helheten genom att skapa kontrast mot albumets mer uttrycksfulla spår.
