I november är det lätt att snärjas in i kampanjernas och konsumtionens fällor. Lundagårds kulturkrönikör Molly Åkerbrand reflekterar över vad fynden egentligen är värda i en tillvaro där allt reas ut.
Snart är det Black Friday. Men först är det singles day, black month och black week. Har jag missat någon dag? Jag vet inte längre. Mina inkorgar är fyllda av mail som viskar samma sak: 20% rabatt, bara idag!På sociala medier sprids budskapet “köp nu, köp snabbt, köp för att spara” tillsammans med ändlösa hauls och reklamlänkar. Trots att jag inte ens följer sådana konton dyker de upp ändå. Allt och alla försöker få mig att konsumera. Men jag känner ingenting.
En gång i tiden var rean ett löfte; ett undantagstillstånd som gav en tillåtelse att ge efter för sina begär, när man som tonåring smet iväg från julfirandet med släkten för att fynda en glittrig nyårsklänning på mellandagsrean. Jag höll nästan andan när jag tittade på prislappen och kände den där kittlande känslan: Jag gjorde ett fynd. Nu är rean normen.
Nu är allting på rea, jämt. I januari, på våren, sommaren, hösten. Allt framstår som prissänkt och billigt. Jag undrar om vi handlar för att vi behöver något nytt eller för att smarta marknadsföringsknep får oss att känna att vi måste passa på innan det är för sent? Sen kan man fråga sig hur billigt det faktiskt är, egentligen. Priserna har höjts så mycket att rabatterna bara återställer varorna till ett slags normalläge.
När allt är till salu för 30 procent mindre försvinner värdet inte bara ur prislapparna, utan också ur upplevelsen. Man blir avtrubbad. Rea-kulturen är så genomträngande att man till slut börjar känna ett märkligt motstånd mot den: en vilja att inte köpa, bara för att markera någon form av kontroll. Som om själva vägran blivit det sista sättet att stå emot systemet. Inte ska väl jag bli lurad till att handla!
Vi är redan lurade, lurade av känslan av att vi går med vinst. Klassisk girl-math. Rabatterna utlovar lycka i procent, som om det gick att köpa känslan av att vara smart. Men vad är det vi sparar egentligen när allting redan kostar mer än det smakar?
