I mitt livslånga strävande efter en personlig stil, har jag nyligen insett att denna abstraktion inte går att förvärva. Allt jag försökte finna fanns redan framför mig – eller snarare bakom mig – i min skruttiga ettas garderob.
Den oerhört oväntade uppenbarelsen kom som en blixt från klar himmel. Efter nästan en veckas feber var det dags för mig att ta mig ut i världen igen. Tidpunkten var inne för mig att slänga av mig min gråa hoodie som burits i 150 timmar och ersätta den med något fräscht. Det enda plagg som min blick drogs till var dock den utslitna chambrayskjorta som min far köpte för 30 år sedan – som även råkar vara det som jag allra oftast varit klädd i sedan tonåren. I samma stund slog det mig att allt annat som jag hade plockat på mig under åren endast var en eftertanke. Det fick bli den, för inget annat känns lika jag som just den där förstörda skjortan som knappt går att knäppa längre.
Under pendlingen till föreläsningen insåg jag att alla dessa saker jag har, men inte bryr mig om, endast är en last. Plaggen är bokstavligen i vägen för det jag tycker om; det rör sig om allt från byxor köpta för en enda fest till halsdukar jag aldrig burit.
Det som jag redan har burit, genom topparna och dalarna av mitt liv, är det personliga. Min garderob är även en plats för kläder och plagg som jag inte bryr mig om, som fått sin plats som resultatet av en tio år lång hedonistisk frossa. Därför började jag känna behovet av att rensa. Jag öppnade Vinted på min laptop, denna gång för att sälja. Jag skulle bli av med saker som inte betydde något för mig, som inte varit väsentliga för den jag är som person. Som självutnämnd modefanatiker är det omöjligt att inte känna sig som en hycklare när man förespråkar garderobsminimalism.
Att släppa taget om det materiella är givetvis ingen revolutionerande upptäckt, shout-out till de buddistiska klostermunkarna i Thailand. För mig har det däremot känts som en del av ett personligt uppvaknande, en revolt mot det som tidigare varit ”jag” och ett skifte i min syn på vad “personlig stil” bör vara. Mina kläders syfte är inte att fungera som ett fordon för att förmedla mitt estetiska uttryck; mina kläder är föremål fyllda med symbolik, där deras värde kommer från de handlingar jag utfört medan jag burit dem. Varenda skavank, nötning, hål och slitning representerar något som kulminerar i min kärlek till plagget.
Jag är inte rätt person att ge en predikan om överkonsumtion. Sedan tonåren har mitt liv varit otroligt fokuserat på att anskaffa kläder med avseendet att göra mig märkvärdig och att imponera. Idag är den materialistiska sidan av mig fast förankrad i ting som faktiskt betyder något för mig. Om det är någon lärdom som kan dras från denna plötsliga insikt, är det att försakan stärker självkänslan – och även plånboken.
