– De här jävla soppåsarna ser ut som bodybags! utbrister den blivande sambon när den sjuttiofjärde klädpåsen släpas upp för trapporna.
– Jag kom inte ihåg att sängarna var så in i helvete tunga.
– Hur fan fick de in den här soffan?
Svordomarna haglar under flytten till Studentlyckan. Att hämta saker utspridda i förråd på sex olika adresser i Lund kräver rejält tålamod.
Bekräftandes alla fördomar om stockholmsbrudar utan körkort var vi tvungna att kalla in körhjälp. Därmed slapp vi själva lida oss igenom de hopplöst enkelriktade gatorna i Lunds centrum. Snälla vänner fick sköta jobbet när lastbilen skulle backas runt kullerstenhörn och k-märkta portar.
– Det är bara några små väskor kvar här nu!
Min personliga flyttlärdom efter kanske tionde flytten i Lund är att jag alltid har fem gånger så mycket saker som jag trodde. Detta är ändå den mest organiserade flytt som jag företagit mig. Hyrbil och riktiga flyttkartonger känns plötsligt väldigt uppstyrt om man jämför med det lemmeltåg som jag hade lejt förra hösten. Lund kunde då beskåda sju personer vandrade längsmed Södra Esplanaden med madrasser på huvudet och benjaminfikusar under armen.
När sista lasten tömts ur på Studentlyckan och bilen kört bort hittar jag en stackars pensel i sällskap av en ätpinne kvarglömd på uppfarten. Rutinerad flyttare som jag är kan jag ge det efterkloka rådet att packa noggrant och i god tid. Banankartonger går att hitta på Konsum för en femma styck. På så vis slipper man balansera ett värmeljus nedstoppat i en blomkruka och ätpinnar som strös som Hans-och-Greta-smulor längs med flyttlasset.
Äntligen är alla pinaler instuvade på rätt adress. Hela sällskapet däckar på golvet. Efter en thaimatspicnic bland banankartonger och ikeakassar är alla så utmattade att vi bokstavligen talat inte klarar av att sitta rakt upp. Då gäller det att komma ihåg var man har sina livsnödvändiga saker.
Mitt nödkit består av:
- toarullar (kan mycket väl vara ekande tomt i det nya badrummet)
- glödlampor (om det hunnit bli mörkt medan man transporterar halva socknens
persedlar runt stan)
- sängkläder (när man vill ramla ihop och dö på sängen)
- vin, vinöppnare och glas för de kräsna (det enda försvarliga sättet att tacka av sina vänliga flytthjälparvänner)
Runda små blåmärken på armar och ben. Nu sitter de där som minnen från alla de oväntade trappräcken, dörrhandtag och kanter som kom i vägen när tavlor, lampor och TV-apparater skulle bäras ned, ut eller upp. Nästa flytt får vänta ett bra tag. Åtminstone tills mina blodutgjutningar läkt.
Läs gamla krönikor här
Bild: Andreas Lindbäck
