Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag är en stammis på bageriet bredvid där jag bor. Där har jag köpt tillräckligt många medialunas, en Argentinas version av croissanter, för att tjejen som jobbar bakom kassan ska känna igen mig. Vi brukar småprata. Hon har berättat att hon jobbar dubbla pass, på bageriet och på en restaurang, för att ha råd med både studier och hyra.
Ibland när jag lämnar bageriet ser jag en man med slitna kläder och söndriga skor. Han står längre ner längs gatan och rotar runt i en stor svart sopcontainer. Mannen letar efter något att äta.
I Sverige har jag levt ett privilegierat liv. Men i Argentina är jag mer privilegierad än någonsin.
Argentina är inget billigt land att bo i till att börja med, och Buenos Aires är ännu värre. Den ekonomiska krisen må ha stabiliserats jämfört med 2024, då inflationen var uppe i nästan 300 procent, men enligt en ny mätning från i år ligger fattigdomen i Argentinas stadsområden på nästan en tredjedel. Levnadskostnaderna är skyhöga, och de ekonomiska klyftorna ännu större.
Under en föreläsning hör man protester utanför. Det är pensionärer som protesterar mot låg pension och hög levnadskostnad. Samtidig sitter jag på den tionde våningen av min moderna campusbyggnad och pratar med andra utbytesstudenter om vår nästa planerade resa.
Det är svårt att sätta ord på känslan av privilegium
”Det finns inte några problem i länder som Sverige” får jag höra en dag. Först blir jag stött – såklart det finns problem där hemma också. Men jag förstår poängen. Trots bristerna i det svenska samhället går det inte att förneka att många svenskar, i jämförelse med människor i många länder, har det rätt så bra.
Att bli medveten om sina privilegier är en obekväm känsla. Det finns något skamligt över det, att inse hur mycket av det som man själv tar för givet som andra människor saknar.
Här njuter jag av mitt ständigt påfyllda CSN, som är mer än fem gånger den nationella minimilönen i Argentina. Jag är utbytesstudenten från det rika landet som studerar på ett av Buenos Aires bästa privata universitet – gratis. Jag kan resa runt och njuta av landet, och kommer alltid att ha möjligheten att återvända till Sverige igen.
Såklart tjänar skammen ingenting till. Det hjälper varken pensionärerna eller tjejen i bageriet om jag går runt och mår dåligt över hur bra jag har det. Det gör inte mannen på gatan någon nytta. Ni hör ju själva hur dumt det låter.
Jag har kämpat mycket med den här texten. Det är svårt att sätta ord på känslan av privilegium, och svårt att skriva med rädslan av att orden kommer att bli missförstådda. Det är inte första gången jag blivit påmind om mitt privilegium, och kommer inte heller vara den sista. Kanske är det därför det känns så viktigt att ändå försöka.
Insikten av att man lever i en bubbla är obekväm – men kanske är det precis därför som det är extra viktigt att inte distansera sig från känslan. Att inte vända bort blicken när man ser orättvisa och inse hur mycket man själv tar för givet.