Annons Annons
Krönikor

Jag har underskattat utvecklingssamtalet

När Lundagårds studentlivskrönikör Isak Wickholm kallas till utvecklingssamtal för första gången på flera år chockades han över sin egen reaktion. Efter år av anonymitet på universitetet hade han börjat sakna att bli sedd.

Jag har underskattat utvecklingssamtalet
Foto: Laura Lyall Folkman, Unsplash (montage)

Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.

Utvecklingssamtalen i grundskolan varade sällan längre än en halvtimme, men det kändes som om förberedelserna till mötet löpte över hela terminen. I varje skolämne skulle vi lista två styrkor och en sak vi ville bli bättre på. Det kallades för two stars and a wish, och det var ett evigt tjat om att fylla i dessa.

På slöjden var jag så hopplöst usel att jag brukade skriva upp mig på hjälplistan innan lektionen ens hade börjat. Att komma på två stars var därför en rejäl utmaning. På syslöjden blev det klippa och sprätta och på träslöjden hamra och sandpappra.

Under utvecklingssamtalet skulle jag sedan redogöra för både lärare och mina föräldrar om hur duktig jag var på att sandpappra. Då var klassrummet kalt och högtidligt, långt ifrån den stimmiga och snackiga atmosfären jag var van vid. Att blotta sina brister och berömma sina bedrifter var knappast bekvämt. Den enda höjdpunkten kunde ske i väntan på mötet. Då kunde man plötsligt få skymta en klasskompis förälder man inte sett på flera år, och på så vis blev utvecklingsamtalen ett lämpligt tillfälle att uppdatera sig. Jaså, Signes mamma har färgat håret rött. Där ser man.

Kanske är jag trött på att vara anonym efter flera år på universitetet?

Jag trodde länge att utvecklingssamtalen tog slut med gymnasiet, men till min stora förvåning blev jag inbjuden till ett nytt häromdagen. Det visade sig att folkhögskolan jag började på i höstas också håller fast vid traditionen. Jag hajade till av notisen, men blev överraskande nog inte alls så bestört som jag hade trott. Tvärtom kom jag på mig själv med att faktiskt se fram emot samtalet.

Kanske är jag trött på att vara anonym efter flera år på universitetet? I föreläsningssalen är jag en student i mängden och på mina tentor reduceras jag till en sifferkod. Aldrig tidigare i min skolgång har avståndet mellan lärare och elev varit så stort som på universitetet. Den opersonliga studiemiljön gör att ett traditionellt utvecklingssamtal inte känns så dumt längre.

Plötsligt känner jag ett sug efter några uppmuntrande och vägvisande ord från en erfaren röst. Nu får jag också chans att bemöta lärarens synpunkter, i stället för att stå maktlös inför ännu en Canvas-kommentar. Kanske är ett mentorsmöte allt som krävs för att ge mig studiemotivation och perspektiv på mina akademiska tvivel.

Det återstår att se om jag lyckas krysta fram några two stars and wish den här gången. Men till skillnad från mina förra möten ser jag faktiskt fram emot att få frågan.

Annons Annons
Annons Annons