Krispop

Alla politiskt turbulenta tider har sitt soundtrack. Det är också därför supervalåret 2014 har levererat mer politisk musik än på länge.

Få är det väl som har missat att den moderata riksdagsledamoten Gunnar Axén är en TV-lös man i dessa dagar. Det var efter poeten Athena Farrokhzads sommarprat i P1 – då en  cover av den gamla Ebba Grön-dängan Beväpna er spelades – som han valde att bryta förlovningen med public service. Hur skojigt det än kan te sig att Gunnar Axén, som i kommentar till Metro uppger att han ”lyssnat mycket på Ebba Grön”, väljer att slänga ut sin tv för att en drygt trettio år gammal punklåt spelas på radio, illustrerar den lilla episoden vilka spännande effekter som kan uppstå när popen möter politiken.

Musikguiden i P3 beskrev nyligen den samtida svenska musikscenen som den mest politiska ”sedan proggens dagar”, ett påstående som långt ifrån är gripet ur luften. Alltsedan den senaste upplagan av Grammisgalan, då Kartellens Sebbe Staxx uppmanade landets samlade musikerelit att lyfta sina knutna nävar i protest mot SD, har det rasslat till rejält. Vi har till exempel Kents singel La belle epoque, vars samtidspolitiska textrader ledde fram till såväl medial uppmärksamhet som ”spännande” textomarbetningar av ett gäng pigga ungdomspolitiker. Vi har den massiva musikaliska uppslutningen bakom Feministiskt initiativs valskiva, med bland andra Robyn, Nina Persson och ett 60-tal andra artister. Nu senast har vi även The Knifes protestkabaré Europa Europa mot den europeiska flyktingpolitiken, som nyligen visades på Malmö-festivalen. För att nämna några uppenbara exempel.

Så, vad är det egentligen som har hänt? Visst, att musik och politik under årens lopp har samspelat och att artister har gett sig in i samhällsdebatten är givetvis inte en anomali. Musikhistorien är full av exempel på Joe Strummers och Nina Simones med brinnande politiskt patos. Under de decennier som passerat sedan progg- och punkerornas plakatviftande dagar så framstår det dock som att svenska artister har varit mer böjda för navelskådande än av att ta tempen på samhällsklimatet. Så även under politiskt skärpta lägen som under Ny demokratiåren i början av 90-talet.

Svenska artister har dessutom tenderat att vara mer intresserade av att beskriva en engelsk/amerikansk verklighet (vilket 90-talets svenska indievåg var ett tydligt exempel på) snarare än en svensk lokal sådan. Låtarna som skrevs var på engelska och artisterna som fungerade som inspirationskällor kom inte sällan från just Storbritannien eller USA.

Sedan dess har dock en stor förändring skett. Den svenska hiphopen har blivit en del av den konventionella musiken och har aktivt bidragit till en omprövning av den traditionella svenska popnormen. Engelskan har bytts ut mot svenskan. Blicken har vänts från de ”universella” erfarenheterna till de strikt svenskt lokala.
– Hiphopen är en genre som bär många politiska meddelanden och just nu befinner den sig i ett medialt mainstream-flöde, säger Ametist Azordegan, en av Sveriges ledande musikjournalister, över telefon.
– Om man jämför med exempelvis proggen, så var ju även den väldigt laddad av politiska kommentarer, men den stora skillnaden är att proggen inte var lika kommersiell som genre, samt att det på den tiden inte heller existerade lika många kommersiella kanaler som i dag, säger hon.
Att politiken har blivit mer närvarande inom populärkulturen tolkar Ametist Azordegan som en konsekvens av att Sverige lider av en identitetskris: , i skuggan av folkhemmets krackelerande och välfärdsstatens nedmontering.

När jag får tag på populärkulturoraklet Jan Gradvall säger även han att den svenska hiphopens starka samhällsengagemang förmodligen har spillt över på rock- och popscenen. Något annat som Gradvall lyfter fram som orsak till den alltmer politiserade musiken är att den svenska feministiska och antirasistiska rörelsen vuxit sig allt starkare.
– Det antirasistiska och feministiska engagemanget är betydligt större än vad som är fallet på, säg, den brittiska eller amerikanska musikscenen.

Om man ser till rockhistorien så har oroliga och turbulenta tider, som de vi för närvarande befinner oss i, liksom alltid krävt ett soundtrack. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen hade soulen, Thatchers konfrontation med de nordengelska gruvarbetarna hade punken, kravallerna i London 2011 hade dubstepen. Bred politisk uppslutning från populärkulturlägren är med andra ord ett symptom på missförhållanden i samhället. Vad som länkar samman sagda episoder är att de samhällsproblem som har gestaltat sig har mötts av en bred folklig motmobilisering, vilket i sin tur har väckt liv i musikerna.

I fallet ”Sverige 2014″ har den feminisiska och antirasistiska rörelsen lyckats med konststycket att piska upp en stark opinion mot framför allt två fiender: Patriarkatet och rasismen, problem som majoriteten av de musiker som engagerar sig i dessa frågor själv har kommit i direktkontakt med. Erfarenheterna kanaliseras genom musiken. Att Fi har lyckats förmedla en bild av sig själva som aktivister snarare än regelrätta politiker kan i sin tur ha bidragit till att så många musiker har identifierat sig med och ställt sig bakom partiet.

Hur pass stor roll den politiska musiken har att spela i samhällsutvecklingen är svårt att sia om. En ensam popmusiker kan inte vända samhällsförhållandena på ända. I bästa fall kan de bidra till att forma den allmänna opinionen, eller till att skänka politisk medvetenhet en air av coolness. Eller att, genom sina alster, bidra till att lätta på bördan för alla de engagerade människor som kämpar i motvind, genom att erbjuda dem ett soundtrack till deras kamp. ”The best music is essentially there to provide you something to face the world with”, sa Springsteen en gång, och i fråga om politisk musik är det nog dubbelt sant