Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Jag har begått bokmässa. Varje år förvandlas Svenska Mässan i Göteborg till en plats där folk visar upp, köper och pratar om böcker. Way-out-glasögonorm som vissa kallar det. Årets upplaga hade två teman: folkbildning och spel. Till skillnad från de mer skvallriga personliga upplevelser av mässan som delats på landets kultursidor, bestod mitt bokmässan-besök mest av seminarier om Mellanöstern, att köa för gratis glass och en olycklig förälskelse i författaren Tone Schunnesson. Det sistnämnda väldigt mycket på håll.
Att befinna sig i Göteborg brukar göra mig känslosam av en massa olika anledningar. Extra rörd blir jag när det är bokmässa – även om det är så mycket folk där inne att man behöver stänga av de flesta biologiska system för att inte gå under. Likt en amöba förflyttar man sig och om man har tur (eller otur) ser man någon man känner igen.
Jag fick syn på Expressens kulturchef, tillika Lundaalumnen, Victor Malm. Han var iklädd byxor som skrek kulturellt kapital och slutade uppe vid armvecken. I vimlet fanns också Carola med ett bubbelglas i handen samt Messiah Hallberg som orerade på en improviserad scen. Mässgolvet är som fågelskådning, det är lätt att betrakta istället för att agera. Jag köpte inte ens någon bok.
Det som är rörande med att befinna sig på bokmässan är helt enkelt att så många andra är där. Att vara en glasögonorm kan bli rätt ensamt. Dagarna i Göteborg känns som en enda lång AW för alla författare, förläggare och kritiker som spenderar en stor del av tiden ensamma framför datorn.
Med det sagt är det verkligen inte bara branschfolk på mässan, det finns någonting för alla. En matlagningsdel – eftersom att kokböcker också är böcker, barnfamiljer som köper målarböcker och sällskap som endast läser Harry Martinson. Stora poddare i samtal mitt på mässgolvet och ett undanskymt bås där det säljs egentryckta böcker om att vandra mellan olivodlingar i Italien. En mysig kakafoni. Som student är det inte ens ruinerande att vara där, mitt i röran.
Med pisamätningar som fortsätter visa sjunkande läsförståelsenivåer bland ungdomar och alla de saker som sägs komma att ersätta böcker i våra liv, är det vackert att så många människor är villiga att lägga en helg på att åka till en lokal för att trängas och se på staplade bokhögar. Det är ett tecken på att böckerna fortsätter finnas. Åtminstone ett år till.
