LEDAREN
I vår intervju i detta nummer ger du uttryck för de obligatoriska men välmenande
flosklerna:
”Jag vill klargöra universitetet som idé. Vad är syftet med alltihop? Vi måste
bygga upp en samling kring det gemensamma, att vi tillhör Lunds universitet.”
Det låter som en bra, men också något vag plan.
I dagsläget finns en rad viktiga frågor som inte bara kräver visioner utan också
uppkavlade ärmar och handlingskraft. En lämplig start vore att tvätta den
smutsiga byk som skuggdoktorandernas situation utgör.
Lundagård beskrev i förra numret att många studenter som lovas forskartjänst
istället får vänta tålmodigt i flera år. Under tiden befinner de sig i ett
problematiskt gränsland: De är inte studenter på grundutbildningsnivå, men inte
heller doktorander.
För snart ett år sedan påbörjade universitet en utredning om hur många
skuggdoktoranderna egentligen är. Alla fakulteter utom en förnekade att de
överhuvudtaget finns. Lunds Tekniska Högskola svarade inte ens på förfrågan. Men
doktorandkåren kan vittna om förtvivlade skuggdoktorander som saknar det mesta
av normal rättstrygghet. Och alltihop är cyniskt sanktionerat av
universitetsledningen. Läget är alarmerande och en snar lösning angelägen.
Människor med stor forskariver ska uppmuntras, inte utnyttjas.
Det är också hög tid att ta itu med den massiva mansdominans som präglar Lunds
universitet. Enligt en aktuell undersökning, gjord av tidningen Tjänstemannen,
innehas över sjuttio procent av de ledande befattningarna av män. Men de
patriarkala maktstrukturerna genomsyrar hela universitetskulturen, inte bara
toppnivåerna.
I detta nummer berättar en doktorand under en jämställdhetsdebatt om den
gräddfil han fått tillgång till genom informella nätverk. Männen ”träffas på
middagar, på golfbanan och i bastun… Dessa gräddfiler är inte tillgängliga för
kvinnor på samma sätt eftersom de som tillsätter doktorander oftast är män”,
berättar han. Detta är inte värdigt Lunds universitet anno 2003.
Lunds studenter längtar även efter avlösning från Sisyfos-arbetet att få
regeringen att skapa balans mellan resurstilldelning och utbildningsplatser. De
senaste årens explosionsartade utökning av högskolevärlden har lett till en
ordentlig växtvärk. Lundaekonomerna berättar på sidan tio att storföreläsningar
med upp till 450 studenter i samma sal periodvis har utgjort mer än 40 procent
av utbildningen på grundnivån. Kunskap har förväxlats med information och
lärande med utbildningsfabrik.
Vi tror att du håller med oss om att ett universitet utan ett gediget
bildningsideal är ihåligt, ett tjusigt skal utan värdefullt innehåll. Något
måste göras åt att många klagar på för lite utrymme till kritisk reflektion och
efterfrågar hjälp att förstå kunskapen i ett större sammanhang. Studenterna
behöver definitivt inte mer utrymme till personlig och hafsig åsiktsluftning,
utan fler seminarier på kvalificerad akademisk nivå. Ambitionsnivån på
utbildningskvaliteten är ofta för låg. De flesta institutioner har helt enkelt
inte råd att ställa höga krav. Det nuvarande betalningssystemet, som inte ger
full ersättning förrän studenten slutfört kursen, tvingar till hög
genomströmning på bekostnad av kvaliteten.
Högskoleverket kom nyligen med en rapport som heter Bildning i svensk högre
utbildning. Den lyfter fram 34 goda exempel på bildningsprojekt. Om rapporten
som vanligt används som tjusigt omslagspapper till oönskade besparingspaket,
behöver vi din hjälp. Lunds universitet måste ha ett kraftfullt språkrör för att
göra bildningsidealet hört – ända upp till regeringskansliet. I denna fråga
förlitar vi oss på dig. Men hoppas också på en minst lika stor arbetsinsats för
de akuta, praktiska problemen på vårt universitet.
Lycka till!
