Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag har fått uppleva både de dötrista och långtråkiga, och de alldeles, alldeles underbara. Men förra veckan fick jag för första gången uppleva en bal som jobbare. Och det var alldeles, alldeles fascinerande.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag är en van balbesökare, men en och annan har det givetvis blivit under mina år i Lund. Det är nästan svårt att undvika. Ljuga skulle jag också göra om jag sade att jag är van vid att jobba i studentlivet. Det har aldrig funnits något lockande med att stå i ett sunkigt nationskök och laga mat, eller spendera en lördagsnatt med att städa resterna av en klubbkväll.
Nu stod det dock ovärderliga valborgsbiljetter på spel, så det var bara att klä på sig den vita skjortan, bege sig till borgen och hoppas att kvällen skulle passera så smärtfritt som möjligt.
Jag kan egentligen inte klaga. Jag blandade fördrinkar, bar mängder med stolar, fick frågan ”kan ni torka bort fejkblodet på scen”, vaktade toaletterna, lyssnade på en nationsveterans dåliga skämt och moppade rent golvet från lingonfläckar. Sedan var det över.
Under hela kvällen såg jag ingenting som jag upplevde som onormalt
Från min plats i baren och utanför toaletterna upplevde jag en bal från utsidan och tog ett, om än väldigt litet, steg ut ur Lundabubblan. Återigen bekräftades det jag sedan länge vetat: Det finns inte någon annan plats än i Lund som så märkliga grejer kan kännas så normala.
Jag mötte studenter med gnuggtatueringar i ansiktet och män som var ovetande om klistermärkena på deras kavajryggar. Inte minst såg jag hundratals, kanske tusentals, medaljer. Vart jag än vände mig skramlade det, och jantelagen var som bortblåst. Under en bal är det nämligen tillåtet att skryta om hur stor samling studentmedaljer man har.
Trots att jag befann mig på vad som, i alla fall utifrån sett, skulle vara en väldigt proper tillställning kändes ingenting uppseendeväckande, varken fejkblodet på scenen eller lingonfläckarna på golvet. Den oundvikliga avtrubbningen som man får som Lundastudent nådde sin pik: Under hela kvällen såg jag ingenting som jag upplevde som onormalt.
När jag avslutat mitt jobbpass mötte jag en frackklädd man i entrén med en ihoprullad matta på axeln. Inte heller åt detta höjde jag på ögonbrynen – klockan var ju 23.30 en lördagkväll i Lund.
Vad är väl en bal på borgen? Jo, den är knasig, märklig och alldeles, alldeles underbar. Precis som den ska vara.
