Det politiska efterspelet har pågått för fullt sedan valdagen den 13 september. Parallellt med mediebevakning av talmansrundor, sonderingsuppdrag och röda linjer, arbetar experter med eftervalsanalyser och att försöka begripliggöra det politiska läget.
Vilka var väljarnas viktigaste sakfrågor? Vad fick inte särskilt mycket utrymme, trots att det kanske borde ha fått det? Vad fällde avgörandet med fördel för oppositionen?
Efter varje riksdagsval publicerar statsvetarna på Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet en rapport som ska försöka svara på just sådana frågor. Inom några veckor kommer rapporten för årets val publiceras.
En viktig komponent i rapporten är namnet. Publiceringen brukar nämligen, utöver statistik och analys av konkret politik, även innehålla forskarnas namngivning av valet – ett namn både forskarna själva och medierna kommer använda därefter.
Traditionen att namnge val påbörjades 1990 när Peter Esaiasson, seniorforskare i statsvetenskap på GU, släppte sin doktorsavhandling Svenska valkampanjer. I avhandlingen namngav han alla val mellan 1866 och 1988, efter den fråga eller händelse som ansågs mest central i valrörelsen och efterspelet.
Sedan dess har det varit mer av ett kollektivt uppdrag bland statsvetarna att namnge riksdagsvalen – dock alltid i samråd med upphovsmannen Esaiasson.
– Henrik Ekengren Oscarsson har tagit över den grejen och prövat lite olika varianter, och någon gång har man haft omröstning på hemsidan och sånt där. Men det är ju verkligen ingen formell process, utan det är bara någonting som får växa fram, säger Peter Esaiasson.
Om det tydligt funnits en dominerande sakfråga i valrörelsen, som väljarna ansåg vara viktig och som partierna pratade mycket om, kan den ligga till grund för namngivning. Om en sådan saknas kan valet av namn istället komma att styras av något utmärkande i det politiska läget före eller efter valdagen.
Huvudsaken, berättar Peter Esaiasson, är att via namnet placera in valet i en historisk kontext av riksdagsval.
– Det man vill göra är ju att hjälpa minnet genom att lyfta fram någonting som var särskilt för det valet som man då ska komma ihåg. Så det är verkligen en omdömesfråga. Saker och ting kan ändras efterhand också.
Minnesvärda riksdagsval
Med en snabb tillbakablick i arkiven skvallrar vissa av namnvalen om vad valet handlat om – men i andra fall kan namnen tyckas vara mer mystiska. Oavsett finns det alltid en anledning till varför de heter som de heter.
2018 – 134-dagarsvalet
Regeringsbildningen 2018 tog längre tid än någon gång tidigare i svensk politisk historia. Först efter 134 dagar kunde en minoritetsregering presenteras – efter att året hunnit bli 2019 och det så kallade Januariavtalet ingåtts mellan S, MP, L och C. Koalitionen fick inte igenom sin egen budget. Istället tvingades de styra på en budget som M och KD, med stöd av SD, röstat fram.
Här fick sakfrågorna kliva åt sidan när statsvetarna först döpte valet till “förhandlingsvalet”, men sedan reviderade namnet till 134-dagarsvalet. Under den stundande regeringsbildningen har 2018 lyfts som ett skräckexempel på vad som kan ske om förhandlingar inte leder till överenskommelser tillräckligt fort.
1928 – Kosackvalet
90 år tidigare hölls det tredje valet med allmän- och lika rösträtt. Det vi idag kallar ett polariserat politiskt klimat framstår ur vissa hänseenden som milt i förhållande till valrörelsen 1928.
Socialdemokraterna ingick ett valtekniskt samarbete med SKP, Sveriges kommunistiska parti, vilket väckte starka reaktioner hos motståndarsidan. Två viktiga frågor blev försvar och skatt och rysskräcken var påtaglig i det svenska samhället.
SKP var i princip underställda Moskva och S förespråkade skärpt arvsskatt. Till följd av att de ingick i ett samarbete blev S beskyllda att gå Sovjetunionens ärenden. Det som numera kallas en av de smutsigaste valrörelserna någonsin påbörjades. Högern använde namnet på ett östslaviskt folk, ”Kosacker”, för att anspela på att Sverige – om S fick styra – skulle bli en kommunistisk diktatur.
Skrämseltaktiken fungerade. Socialdemokraterna backade, samtidigt som högern gick framåt.
1960 – Tv-valet
Det är precis vad det låter som. 1960 hade fyra av tio tv i sina bostäder och även om utbudet av kanaler successivt växte så fanns då enbart två stycken. För första gången var förmågan att vinna de tittande väljarna inget annat än nödvändigt. För partiledarna gällde det inte enbart att låta bra, som i radio, utan även att se bra ut och uppföra sig framför kameran.
Tv-apparatens genombrott förändrade spelreglerna för politisk kommunikation i grunden och kan ha varit en bidragande faktor till att valdeltagandet ökade med nästan 9 procentenheter.
Att namnge ett val utan tydlig sakfråga
När 2022 års riksdagsval skulle sammanfattas döpte statsvetarna vid Valforskningsprogrammet det efter vad de ansåg vara valrörelsens viktigaste sakfråga: energifrågan.
Trots att kriminalpolitik, pandemihanteringen och kriget i Ukraina var på väljarnas och mediernas radar, präglades de sista veckorna innan valet mestadels av frågor som elpriser, kärnkraft och bensinpriser.
Peter Esaiasson tycker med facit i hand att energivalet var ett försiktigt, byråkratiskt, för att inte säga fegt val av namn för valet 2022. Om han själv hade fått välja finns hade namnet blivit ett annat – och det fanns alternativ.
– Priset vid pump-valet. Det säger mindre men också mer. Kallar man det så visar man hur krass diskussionen var. Det handlade väldigt mycket om materiella frågor, kärnkraft och energi och sånt där, men jag tycker att man fångar det bättre med priset vid pump-valet, säger han och fortsätter:
– Och historiskt har ju en så stor händelse i svensk politisk historia som Tidöavtalet varit viktig, så att kanske 2022 skulle kallas för Tidövalet. Men någonstans blir det också lite löjligt när man bara döper alla val efter vad som hänt efteråt – så det är en balansgång.
Hur blir det då när en valrörelse utan en dominerande sakfråga avslutats och regeringsbildningen fortfarande pågår – utan svar i dagsläget på hur lång tid det tog, som efter 2018?
För ett tränat öga finns det fortfarande aspekter som utmärkt valrörelsen 2026.
– Jag tänkte spontant att man kan kalla det för Löftesvalet eftersom det var väldigt många löften som lades fram, säger Peter Esaiasson.
Efter att ha varit i kontakt med en kollega och diskuterat frågan hamnade även Valfläskvalet på hans radar. Det var ett förslag han först höll med om, men efter fundering väckte tveksamheter.
– Valfläskvalet låter som att det bara är de konkreta löftena som står i centrum och som att partierna inte gjorde annat än att bjuda över varandra. Det var inte riktigt så valdebatten var heller. Det handlade ju också om löften om hur man skulle ordna regeringsmakten. Så jag undrar om inte Löftesvalet ändå passar bättre. Det öppnar för lite mer än att det bara handlade om konkreta kronor och ören i plånboken, säger han.
– Men man kan aldrig veta säkert vad som passar bäst, fyller han i.
Fyra dagar senare dimper ett mejl ner i inkorgen. Det är Peter igen. Nu verkar han ha kommit över svaret på vad årets riksdagsval bör namnges till.
“Too soon to tell som sagt. DN:s språkspalt i lördags nailade det: Rödlinjevalet 2026. Så fort man ser det vet man. Det blir inte bättre än så. En blivande klassiker!” skriver han.
