Detta är en recension i Lundagård. Skribenten står själv för åsikterna i artikeln.
Stolarna ekar tomma på Boelspexarnas genrep av Bletchley Park i AF Borgens stora sal. I publiken sitter främst gymnasiespexare och jag blir genast nervös att alla omtag kommer behövas klappas fram av enbart mig själv.
Den glesa publiken är dock ingenting som rår på Boelspexarna, som sätter tonen direkt med ett suveränt öppningsnummer. Chefen Lady Jean förklarar att på Bletchley Park står man i kungens tjänst. Här avkodas hemliga meddelanden från fienden under andra världskriget. Den nyanställa Rozanne är entusiastisk, men värdelös på att hålla hemligheter – något som är en absolut topprioritet på Bletchley Park. Alan Turing är kontorets aspiga vetenskapsman som har uppfunnit en maskin som lättare ska kunna avkoda meddelanden från axelmakterna. För att maskinen ska fungera behöver den en skrivmaskin, närmare sagt skrivmaskinernas ferrari: en Wilding.
Efter en vild personalfest går skrivmaskinen i golvet och utan den fungerar inte den nya avkodningsmaskinen. Med bara två dagar tills Churchill kommer på inspektion måste de skynda sig att hitta en ny skrivmaskin som kan ersätta den trasiga, annars hänger hela Bletchley Park löst.
Bletchley Park kryllar av populärkulturella referenser och svenska internetklassiker. Prinsessan Margaret utbrister att skolmaten smakar ”kattspya med bajs”, och ett omtag förvandlas till ”Fest hos Mange”. Det historiska temat blandas hej vilt med nutida skämt. Ibland görs det skickligt, ibland känns det mer som ett måste. Självklart ska det finnas ett skämt om LTH och deras duschkurs, och vad vore väl ett spex utan en varning om att akta sig för vad man säger framför Lundagård? Skämten hör hemma här, men ibland känns det mer som att en kvot ska fyllas med studentlivsreferenser.
När humorn ibland drar åt olika håll håller musiken ihop föreställningen. Varje ny vers kommer med en helt ny text, melodi eller ett helt nytt segment, vilket jag uppskattar. Mina favoritomtag från kvällen är definitivt de olika versionerna av kupletten ”Kodknäckning A Capella”. I tidsenlig stil (för fyrtiotalet alltså) sjunger de kvinnliga medarbetarna på Bletchley Park ”Boogie Woogie Bugle Boy”, och numret förvandlas till en riktig Pitch Perfect-hyllning ju fler omtag som klappas fram. Orkestern ska ha en enorm eloge och de fantastiska sånginsatserna bär stora delar av föreställningen.
Det är i akt två som uppsättningen tappar mig lite. På väg till Buckingham palace får Bletchley-gänget motorstopp i Worcestershireshire, där möter de lantisarna Britt och Harry och deras inneboende LTH-son Överphös. Här svänger spexet hej vilt med både publikquiz och ett fotbollssegment. Akten är rolig och verkar gå hem hos publiken som klappar fram flera omtag. Själv känner jag att spexet tagit en omväg snarare än att den kommit närmare sin upplösning.
I det stora hela har Bletchley Park fantastiska förutsättningar att bli riktigt spännande. Kodknäckningen är en både intressant och lovande premiss, men själva mysteriet försvinner bitvis bakom alla andra upptåg. Jag hade gärna sett att spexet vågade stanna lite längre i grundtanken och låta kodknäckningen ta större plats.
Väl på väg hem i det nu mörka höstrusket känner jag mig ändå spexigt återfuktad och har fått mersmak för såväl Boelspexarna som spexsäsongen i stort. Jag ser fram emot mer spex, mer Berliner Luft och mer underhållande föreställningar som den Boelspexarna bjöd på ikväll.
