LEDAREN
När jag tillträdde som Lundagårdsredaktör för några månader sedan bestämde jag
mig för att alltid ta studentpolitiken på allvar. Hade blivit trött på alla de
som till förbannelse hävdar att den är en sandlåda med paragraf-fetischister.
Det är att göra det allför lätt för sig.
Studentpolitiken är helt avgörande för att våra intressen bevakas på
universitetet. Det går aldrig att komma ifrån.
Så jag engagerade mig – på allvar. Jagade upp mig över LUS (lundakårernas
samarbetsorgan) bokslutshärva, beundrade i smyg kårernas slitgöra och livade upp
mitt gamla intresse för universitetets styrning.
DET SENASTE TINGET blev dessvärre ett bakslag för entusiasmen.
Teknologkåren motionerade om att studentposterna till universitetets relativt
nya ledningsgrupp, där rektor och hans närmaste medarbetare sitter, skulle tas
upp som ett valärende. Andemeningen: dessa statusposter borde inte utan
diskussion ha gått till LUS, utan istället ha valberetts. Jag hajade till: Det
här var ju ett aggressivt, fast för all del uppiggande, sätt att lyfta en fråga.
Det skulle visserligen vara orimligt att välja några andra än LUS ordförande
till ledningsgruppen – eftersom deras uppgift just är att driva studenternas
gemensamma intressen. Men en diskussion kan alltid vara klargörande, tänkte jag.
Tänk så fel man kan ha.
Då visste jag inte att Björn Henningsson, vice ordförande för teknologkåren,
skulle bli nominerad. Han som, i detta nummer av Lundagård, säger att han ”lite
grann” hade tagit reda på vad posten innebär och ”skulle nog” ha tid att vara
både vice ordförande på teknologkåren, samt en påläst företrädare i
ledningsgruppen.
DET ÄR RESPEKTLÖST mot hela studentkollektivet i Lund att tinget inte
åtminstone krävde att han presenterade sig. Hur kan tinget överhuvudtaget gå med
på att välja en så viktig post på sittande möte – utan att valberedningen ens
har intervjuat kandidaterna?
En tredjedel av rösterna lades på Björn Henningsson. Det kan tolkas som en
oroväckande misstroendemanifestation mot LUS ordförande och vice ordförande – om
den var berättigad kan vi låta vara osagt. För poängen är inte om LUS sköter
sitt jobb eller inte, utan att ett LUS med ifrågasatt auktoritet medför att
styrkan i studentrösten gentemot universitetet försvagas. Det är det riktigt
allvarliga. Behöver vår rektor och hans kumpaner lyssna särskilt noga på
företrädare som inte ens på ytan har sina medlemmars unisona stöd? I en tid när
resurserna till grundutbildning och forskning på olika sätt tunnas ut måste
studenterna kraftfullt kunna ena sig och hävda sina rättigheter.
Som det ser ut idag är LUS, vare sig man vill det eller ej, de enda som kan göra
det – men de får inte mandat nog att göra det tillräckligt bra. De två mest
kända, och brutalt effektiva, politiska metoderna som finns för att avväpna
antagonister används nämligen flitigt av folk som in absurdum motarbetar
kårsammanslutningen.
Metod 1: Underminera förtroendet för fienden. Medel: Betvivla deras kompetens in
i det sista och bryt sönder deras politiska legitimitet genom att ge dem minsta
möjliga stöd.
Metod 2: Fördröj det politiska arbetet. Medel: Skriv larviga interpellationer
och motioner som stjäl deras arbetstid. Tillsätt onödigt många och långa
utredningar samt ta varje chans till reservation, bordläggning och remiss.
Exempel: Mangla det nya och hyfsat slagkraftiga åsiktsprogrammet i all evighet
så tvingas de följa det gamla – det innehåller ju ändå bara åsikter om allas
rätt till studier och fred på jorden.
DET VORE BEFRIANDE om vissa självutnämnda riddare kunde ge upp kampen mot
väderkvarnarna. Det mäktiga och självständiga Lunds Studentkår som brakade ihop
för drygt sju år sedan kommer knappast att återuppstå från de döda. Ni har
vunnit: LUS är så hunsade som de någonsin kan bli. De företräder inte en tanke
eller åsikt som inte har fått sitt godkännande av alla medlemskårerna.
Studentpolitiken och i synnerhet LUS bör förses med ordentliga vapen och en
pålitlig trupp som uppbackning – så att de kan skjuta skarpt lite oftare. Idag
har de bara slangbellan och ärtröret att ta fram när det väl gäller. Låt gå för
att de inte får driva mer än de absolut minsta gemensamma nämnarna för kårerna.
Men ge dem åtminstone mandat för att göra det. I LUS styrelse anar jag ett visst
nytänkande och antydan till en god vilja. De två block som traditionellt har
stridit mot varandra är på väg att luckras upp.
Men på tinget kändes tyvärr allt som vanligt igen.
Studentpolitiken i Lund måste ges förutsättningarna att utvecklas. Jag vill inte
redan tappa den entusiasm som en ny redaktör närmar sig sitt uppdrag med. Det
finns alltför många exempel på bittra kårrävar som efter några år tappat alla
visioner. Och det verkar så onödigt.
