Annons Annons
Böcker

Lundagårds Augustrecensioner: Adrian

Maxim Grigorievs augustprisnominerade roman "Adrian" är en essäistisk tankeställare som både sörjer och hånar Stockholms kulturliv. Tidvis blir det högtravande, men det kan också vara poängen.

Lundagårds Augustrecensioner: Adrian
Omslag: Nina Ulmaja/Albert Bonniers förlag, Foto: Miguel Ribeiro Fernandes/ Albert Bonniers förlag

Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.

I somras rådissade den amerikanska influencern Renne Meejah Stockholm efter ett turistbesök. Hon beskrev den nordliga huvudstaden som död, konservativ och ”det tråkigaste resmålet någonsin”. Uttalandet blev viralt och skakade om stockholmarnas självbild. Amerikanskan satte fingret på den kanske största rädsla stockholmare har: att vara tråkiga.

Maxim Grigoriev skildrar utvecklingen i romanen Adrian. Genom huvudpersonen med samma namn får vi ta del av ett samhälle i kulturell förskjutning: poeter bor inte längre på vindsvåningar, eftersom sådana inte ryms i de nya lägenheternas effektiva planlösningar. Kulturkaféer blir kattkaféer och bostadsmarknaden jagar undan alla från innerstan som inte har tillräckligt feta plånböcker. Det går knappt att ”köpa en varmkorv utan att behöva logga in med BankID” tänker Adrians punkiga tjej, Elena. Grigoriev fångar träffsäkert hur den moderna stadens effektivitet också kan bli kvävande.

Romanen skildrar hur inte bara människor förvisas ur huvudstaden, utan även deras  bohemiska sätt att leva och tänka .

Adrian är navet i Stockholmsskildringen, som tar sin början under tidigt 2000-tal och sedan sträcker sig över tjugofyra år. Han är uppvuxen i förorternas miljonprogram och närmast benmärgsbesatt av Gunnar Ekelöfs dikter. När han börjar studera litteraturvetenskap i Stockholm ter sig staden fortfarande som en dröm för honom. 

”Staden, som så länge hade funnits i Adrians drömmar […] hade äntligen tagit emot honom..”

Han träffar kursarna Kristian och Johannes. Tillsammans dricker de kaffe på Valand, vallfärdar till antikvariat och diskuterar litteraturens levnadsvillkor. 

Trots det är ingen av dem som Adrian. Kristian läser mest litteraturvetenskap för att ha något att göra. Johannes är alldeles för plikttrogen gentemot kurslitteraturen för att ifrågasätta systemet. Adrian däremot vill bli poet. Medan vännerna så småningom anpassar sig till vuxenlivets villkor håller Adrian fast vid sina ideal. Hans vägran att anpassa sig är både beundransvärd och sorglig. Som läsare fattar man snabbt tycke för den udda fågeln.

Med tiden blir också den stad som en gång tagit emot honom alltmer främmande. Han minns hur stolt han varit över att bo ”i samma lilla grop där Boye och Ekelöf en gång bott”. Men nu finns där ”inte ett spår av några diktare eller något intellektuellt liv”.

I stället möts han av en stor vit plansch med texten ”f*ck it let’s go to New York” i sina gamla bostadskvarter.  . 

Den 491 sidor långa romanen är närmast ett seminarium i skrift. Här avhandlas litteraturvetenskapens framtid och död  tillsammans med Gunnar Ekelöfs diktjag, men också bostadsmarknaden och den snåriga vänskapen efter universitetsåren. Ibland förs diskussionerna i Adrians eget huvud, ibland tillsammans med vänner, professorer eller den nyckfulla Elena.

Grigoriev skriver en essäistisk roman där resonemangen ofta får större utrymme än handlingen och miljön. Det är både romanens styrka och dess problem. Tankarna är originella och tänkvärda, framförallt när han problematiserar Stockholm. 

”Det var inte alls genom sina sekelskifteshem, kaféer med dagstidningar och antikvariat (…) som Stockholm förenades med Helsingfors, Madrid och Bryssel. Det var genom sina sparekonomer, coffee educators, Airbnb-firmor och influencers.”

Men som på vilket humanistiskt seminarium som helst blir det ibland väl pretentiöst. Grigorievs formuleringar påminner om Elis Monteverde Burrau i Cyklopernas land. Det intellektuella djupsinnet imponerar, men begreppsrunkandet känns stundtals som en inofficiell anmälan till Alfapet-SM. Resonemangen tappar styrfart när ovanliga begrepp staplas på varandra och meningarna blir långa och omständliga.

Kanske är det ett medvetet grepp. Romanen är inte bara en berättelse om Adrian – den är på sätt och vis Adrian. Den drömmer sig bort och dröjer sig kvar vid idéer på samma sätt som huvudpersonen själv.

Läsaren förväntas skänka boken ungefär samma uppmärksamhet och tålamod som Adrian tycks kräva av sin omgivning. Den som gör det får en ny, intellektuellt stimulerande bekantskap.

Annons Annons
Annons Annons