1. Locus Peccatorum

När klockan slår 01.12 sägs en blodig gestalt visa sig intill det gamla korsvirkeshuset på Tegnérsplatsen 6. Enligt Jacques Schultze, lundensisk stadsvandringsguide, ska fotsteg eka innan skepnaden försvinner genom porten till Kulturen. Schultze beskriver spökhistorien i en intervju med Sydsvenskan. Gestalten sägs föreställa Jacob Wilhelm Blomdahl, studenten som 1829 mördade sin studiekamrat Andreas Landén. Blomdahl dömdes till döden och avrättades året därpå. Huset bakom AF-borgen fick namnet Locus Peccatorum, ”Syndernas hus”. Mordet har sedan dess blivit en del av Lunds spöktradition. Nästan tvåhundra år senare tycks berättelsen fortfarande vägra släppa taget om huset.
2. Lunds domkyrka

Lunds domkyrka är en av stadens äldsta byggnader och omges av spökhistorier. Många handlar om kyrkans krypta, vars äldsta altare invigdes 1123. Det berättas bland annat om besökare som känt en så påtaglig närvaro i kryptan att de fått yrsel och om vaktmästare som låst upp och möts av stearinljus som mystiskt tänts under natten. Spökhistorierna sträcker sig även till Krafts torg bakom kyrkan. Där låg en av Lunds större kyrkogårdar under medeltiden fram till 1800-talet. Gravstenarna är borta, men gravarna finns än under marken. Enligt sägnen, som Jacques Schultze berättade för Lundagård 2022, kan skugglika gestalter fortfarande visa sig på torget – andar efter dem vars gravar försvunnit ur stadsbilden. Att få kontakt med andarna verkar dock lättare sagt än gjort, något Lundagård fick erfara när de gav sig ut på spökjakt här.
3. Huset på Grönegatan

På vinden till huset på Grönegatan 4 ska en doktorand ha vaknat med stark ångest – alltid samma natt i månaden, tjugo minuter över midnatt. I rummet tyckte hon sig se en gestalt hänga sig i takbjälken, enligt en berättelse som bland annat återges av Lundabrevet. Huset, ritat av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin, inrymde under större delen av 1900-tal en kolhandlarfirma. På 1980-talet flyttade mikrobiologistudenten Christina in, men återkommande nattliga upplevelser fick henne snart att flytta ut. Mäklaren, som hade svårt att behålla hyresgäster, lär ha föreslagit att spökerier skulle räknas som ett juridiskt “dolt fel” enligt historieinfluencern Therese Persson i en Tiktok-serie i samarbete med Visit Lund. I vissa versioner av sägnen är vålnaden en student som tog sitt liv av olycklig kärlek. Än idag sägs gestalten återvända – med kuslig punktlighet.
4. Kulturanatomen

Människorester i golvbrunnar, skelett på vinden och kroppsdelar i formalin: ryktena om byggnaden på Biskopsgatan 7 har en historia som gör dem begripliga. Enligt en artikel om kusliga platser i Lundagård nummer 7 2013 ska människorester ha spolats ner i brunnar i källarvåningen och fortfarande finnas kvar där. På kvällen sägs dessutom en unken doft ibland leda ut från källarsalarna. Byggnaden uppfördes 1893 för Lunds universitets anatomiska institution där läkarstudenter undervisades. När institutionen lades ned 1995 överfördes en samling av mänskliga kvarlevor till Historiska museet, som idag förvaltar omkring 1700 individer tidigare använda i forskning och undervisning. Idag huserar ProCivitas gymnasium i byggnaden. Berättelser om skelett och kvarlevor har alltså historisk grund, men inga säkra belägg finns för att lämningar är kvar i huset idag. Med ett förflutet som detta måste det väl nästan spöka?
5. St Lars begravningsplats

Små järnmarkörer sticker upp ur marken, flera med siffror istället för namn. Vid St Lars, i Lunds södra utkant, ligger en begravningsplats där över 1600 människor fick sin sista vila. Här jordfästes patienter från stadens hospital och asyl mellan 1895 och 1951. Platsens ödslighet har gett upphov till spökhistorier om besökare som känt omänsklig kyla och hört gråt, fastän att de varit ensamma på kyrkogården. Men platsens förflutna är minst lika mörk. Bakom gravmarkörerna finns människor som levde och dog på en psykiatrisk institution under en annan tids samhällsvillkor. Det är svårt att inte undra vilka berättelser som ligger begravda här.
Så har vi gjort: Lunds spökhistorier har ingen enskild upphovsman. De har överlevt genom att återberättas, i tidningsartiklar, på bloggar, forum och i sociala medier – ofta i flera varianter. I den här texten har vi samlat berättelser från flera källor.