Att studenter känner sig bekväma med att klä ut sig till slavar och genomföra en fejkad auktion på en nation visar att det finns en otäck acceptans för rasism i Lund. Det menar masterstudenten Cate Bridenstine som skrev om sittningen på Facebook. Nu talar hon och en annan student ut om kvällen.
Det är egentligen inte utklädnaderna eller auktionen som är värst, menar amerikanska masterstudenten Cate Bridenstine. Det som fick henne att slå larm på Facebook på söndagen var att ”slavarna” fick hålla på, trots att hundratals studenter såg vad som pågick.
– Det värsta tycker jag är att de kände att miljön var så tillåtande för deras rasism att de var bekväma i att visa upp sig på två olika nationer, inför massor av studenter. För mig signalerar det att rasism är okej i Lund, säger hon.
Populär sittning
När jobbarsittningen drar igång på Hallands nation på lördagskvällen är stämningen god. Middagen är välbesökt. Sorlet stiger i takt med att glasen fylls.
Vid ett av borden sitter en 24-årig amerikansk utbytesstudent, som vill vara anonym, tillsammans med några vänner från olika länder.
Hon har inte klätt ut sig så mycket, men hoppas ändå att hennes utstyrsel gör henne tillräckligt lik ett kattdjur för att hon ska passa in i sittningens djungeltema.
”Vi stirrade på varandra”
Då kommer de in, slavarna. Eller, det är i alla fall det de tre killarna ska föreställa. Anförda av en ”slavhandlare” i rock och hög hatt, leds de in med rep kring halsen.
– Vi bara stirrade på varandra och undrade vad det var frågan om, berättar studenten. Men ingen av de andra sittningsgästerna verkar ta notis om kvartetten.
– Jag tänkte direkt att det här aldrig skulle accepteras i Amerika. De skulle bli utslängda direkt. Men vid de andra borden verkade ingen bry sig. Då tänkte jag det kanske är normalt att göra så här i Sverige, säger hon.
Erbjöd massage och auktionerades ut
Under middagen går slavarna runt bland borden och erbjuder sig att massera gästerna. Den amerikanska masterstudenten är en av dem som blir masserad.
– Då reflekterade jag inte så mycket över det, men nu i efterhand känns det konstigt, säger hon. Mot slutet av sittningen, när maten har ätits upp och sångerna börjar klinga av, ställer sig ”slavhandlaren” upp.
– Han påkallade folks uppmärksamhet genom att slå besticken mot sitt glas. Sedan började han hålla en låtsasauktion där ”slavarna” skulle säljas. Då gick det verkligen för långt, berättar studenten.
Vid det här laget är det stimmigt och stökigt på Hallands. En del gäster deltar i ”auktionen” och lägger några bud. Men det stora flertalet verkar inte bry sig.
Förklaringen: I am a nigger
Efter sittningen drar Hallandsjobbarna vidare till Helsingkrona nation. Där lägger Cate Bridenstine, även hon masterstudent från USA, märke till ”slavarna”.
– Jag insåg snabbt vad det var de hade klätt ut sig till, men jag ville ändå vara säker, säger hon.
Cate bestämmer sig för att fråga en av de utklädda vad han ska föreställa. Svaret blir: ”I am a nigger.”
– Jag kunde knappt tro vad jag hörde. Jag blev oerhört upprörd. I Amerika är det ett ord som är laddat med otroligt mycket våld, det för med sig bilder av en fruktansvärd del av vår historia. Ingen vit person använder det ordet, utom sådana som vill mörkhyade illa. Cate vänder sig till en av vakterna och berättar att ”slavarna” gjorde henne illa berörd.
– Han verkade sympatisk, men gjorde ingenting. Jag vet inte om han hade några befogenheter att agera, men jag visste inte vem jag skulle prata med annars.
Vid ett tillfälle ber dock vakterna ”slavarna” att ta av sig repet som förbundit deras halsar.
– Men det var nog med tanke på säkerheten, säger Cate. Men för Cate och en av hennes kompisar hjälper det inte. De går hem tidigt.
– Det kändes inte roligt att vara kvar på nationen, säger hon.
”Glad över att folk reagerar”
Dagen efter sittningen skriver Cate ett brinnande inlägg på Facebook.
– Jag kände att jag var tvungen att göra något. Även om jag inte kommer härifrån så kommer Lund att vara mitt hem i två år. Rasism får aldrig accepteras, inte någonstans.
Cate hoppas att hennes vänner kommer hjälpa till att sprida hennes budskap. Men under måndagen får det inträffade proportioner som hon aldrig kunnat föreställa sig.
– Det är överväldigande, men jag är glad över att folk reagerar. Det visar att Lund inte är så rasistiskt som jag först tänkte. Nu tror jag i stället att grunden till detta är att det finns en stor okunskap om rasism här.
Vill se krafttag
När Lundagård träffar Cate har det gått nästan två dygn sedan händelserna på Hallands och Helsingkrona. Många har uppmuntrat henne och berömt hennes mod, men många är också de som är kritiska mot hennes reaktion.
– En del säger att ”Det var väl inte så farligt” och ”Det är ju bara ett skämt”. Men de som inte utsätts för ”skämten” kan aldrig säga om det är kränkande eller inte. De har inte den makten, det har bara dem som det skämtas om.
Samtidigt som hon upprörs av en del reaktioner, har Cate börjat blicka framåt, och efterlyser krafttag från nationernas sida.
– De måste se till att något liknande aldrig händer igen. Alla aktiva måste få utbildning i frågor som rör likabehandling och tolerans, och alla måste känna till och arbeta efter de jämställdhetsplaner som finns, säger hon.
