Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Jag sätter på en bra låt i lurarna och vinkar till mig det röda fordonet som rullar mot hållplatsen. Are you alright darling? frågar busschauffören när jag kliver på. Jag blir förvirrad – tycker chauffören att jag ser ledsen ut? Jag inser att det bara är en vanlig hälsningsfras här i England och svarar honom artigt. Jag går upp för trappan, sätter mig vid fönstret och ler för mig själv. Kulturkrockar är bara en av alla fascinerade upplevelser man får vara med om på en dubbeldäckare.
Under min dagliga färd till skolan sitter jag alltid på övervåningen av bussen. Där finns ingen luftkonditionering och luften är kvav, men det spelar ingen roll – här är det bäst utsikt. Här ser jag över bostadshusen, ner på fotgängarna och ibland kan man skymta höghusen i Londons centrum.
I nästintill alla filmer som utspelar sig i London ser man en röd, glänsande dubbeldäckare swisha förbi i någon scen. Nu när jag själv bor i London, och har möjlighet att åka i detta mytomspunna fordon, kan jag inte låta bli att romantisera min färd på andra våningen.
Att åka dubbeldäckare på de trånga gatorna i Londons bostadsområden känns lite som en berg- och dalbana. Det går fort och hackigt, och jag vänjer mig aldrig vid vänstertrafiken. ”Nu smäller det!” tänker jag varje gång chauffören svänger åt fel håll in i en rondell. Men bussen lyckas alltid klara sig utan en skråma.
Någon gång kanske jag också törs diskutera politik med en medresenär.
Färden påminner mig om en scen i filmen Harry Potter och fången av Azkaban. Harry hämtas upp av en förtrollad trippeldäckare som kör absurt snabbt genom centrala London. Han slungas runt i bussen och ser med förvånade ögon när den klämmer sig mellan två mötande dubbeldäckare. Min morgonpendling i rusningstrafik känns ungefär likadant.
Trots att jag inte färdas i samma förtrollade trippeldäckare som Harry tycker jag ändå att det röda färdmedlet har något magiskt över sig. Inte bara på grund av hur smidigt den tar sig fram, jag förundras även över atmosfären ombord. Öresundstågen brukar sällan vimla av intressanta diskussioner mellan främlingar, men på dubbeldäckaren är det annorlunda: Det är en social och öppen miljö. Busschauffören hälsar vänligt på alla som kliver ombord, och resenärerna tackar chauffören när de kliver av. Britterna är dessutom inte blyga för att slå sig ner bredvid en främling och starta en högljudd diskussion.
Själv sitter jag ensam vid fönstret, blyg och med väskan på sätet bredvid. Än så länge nöjer jag mig med att observera och förundras över det hela. Jag tjuvlyssnar spänt på en livlig konversation mellan en äldre dam och en ung student som diskuterar premiärminister Keir Starmers avgång. Magiskt, tänker jantesvensken inom mig. Någon gång kanske jag också törs diskutera politik med en medresenär.
Det är nog inte dubbeldäckaren i sig som är magisk. Spännande diskussioner, kulturkrockar och hisnande farter är det som gör bussen speciell, och pendlingen har blivit en höjdpunkt i min vardag. Varje busstur är en chans att lära sig något nytt, både om London och de sociala koder som gäller här.
