Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Allt har sin tid, så även blöta efterfester i inrökta korridorskök. När orken tryter är det inte konstigt att Kämnärsrättens lugn hägrar för många. Visst lockar de billiga lägenheterna, men det finns fler skäl att söka sig hit.
Genom området går fyra alléer av ek. Trädens lövkronor sträcker sig ofta in över de lågt byggda husens balkonger, och ger hela området en lummig prägel. Landets alla ekar var en gång i tiden förbehållna konungen för att bli timmer till örlogsfartyg. Men de på Kämnärsrätten planterades inte för flottans räkning, utan för att pryda studenternas utsikt och uteplatser.
På innergårdarna ersätts ekarna av fruktträd, vilka gör våren ljuvlig. Först blommar de japanska körsbärsträden. Sedan följer äppel-, päron- och plommonträd hack i häl. Grannast är de stora bigarråerna, vars vita blommor lyser som ett snötäcke i flera veckor. När detta smält bort tar syrenbuskarna intill vid.
Allt detta är djupt onaturligt. Syrenen är listad som invasiv art och varken körsbär, plommon eller äpplen hade förekommit i Sverige om det inte var för människans hjälp. Raka alléer av kunglig ek uppstår ej genom naturens försorg.
Det gör inte heller de många katter som folk här håller sig med. De rymmer, slåss och slukar det lokala fågellivet. Och gör, precis som träden, Kämnärs lite trevligare.
Om naturen kräver att Kämnärskatterna stängs inne, så får naturen ge vika.
Kämnärsrätten är det valdistrikt i Lund där Miljöpartiet har sitt starkaste fäste. Jag tror inte att det beror på en våldsam motvilja mot Kämnärsrättens konstgjorda flora och fauna, utan snarare av uppskattning för allt vackert som tillåts leva här.
Här finns en intressekonflikt. Om fler ska kunna bo i liknande miljöer så måste mark röjas någonstans. Det onaturliga Kämnärs tar nämligen mycket plats i anspråk, med sina gräsmattor och raka led av osvenska träd. Eftersom kommuner har planmonopol så leder en statisk natursyn i politiken ofrånkomligen till att sådana ineffektiviteter undanröjs.
När skog och mark ska bevaras tvingas människan bygga sig uppåt, och drömmen om trädgård och körsbärsblomning blir alltmer avlägsen. Att AF Bostäder rivit tvåvåningshus på Fäladen och ersatt dem med mångdubbelt högre diton är ett tecken i tiden.
Men ett annat tecken är de lika återkommande som underhållande bråken om utekatter i Kämnärsvägens Facebookgrupp. Varje gång ett fjäderfä hittas uppätet under någon av ekarna höjs röster om att den onaturliga kattpopulationen bör hållas inne för att värna om det naturliga djurlivet.
Sådana påbud uppskattas inte, att döma av svaren i kommentarsfälten. Om naturen kräver att Kämnärskatterna stängs inne, så får naturen ge vika.
