Hans ”Hasse” Alfredson och Tage Danielsson var ett av Sveriges mest inflytelserika komikerpar, aktiva tillsammans från 1950-talet fram till Tages bortgång 1985. Genom bolaget Svenska Ord gjorde de satiriska filmer och revyer som fortfarande har kultstatus i Sverige.
Under kulturnatten berättar Kalle Lind om deras filmskapande i ett anförande på biografen Kino i Lund. Därefter visas duons film Picassos äventyr från 1978. Lundagård träffar honom på restaurang Kino för en intervju inför kvällens anförande.
– Det som slår mig med dem är hur generösa filmerna är, säger Kalle Lind. I varje sekvens finns det någonting – de är så bjussiga. De var aldrig rädda för att blanda högt och lågt.
Han nämner en scen han fortfarande kan tänka på: ett tåg som lämnar perrongen – fast åt fel håll, på bredden.
– Jag var inte beredd på att det skulle hända, och jag fick aldrig någon förklaring till varför. Man ska nog inte tänka i termer av logik där. Det är ett skämt i den bemärkelsen. Men det roliga är att de faktiskt har byggt tåget, de har lagt ner flera arbetsdagar på en rekvisita som svischar förbi i tio sekunder, bara för att de vill se det själva.
Hasse och Tage är radarparet som gjorde fem filmer tillsammans, och Kalle Lind tipsar om vilken av dem den oerfarne ska börja med.
– Äppelkriget, från 1971, den handlar om miljöförstöring och klimatutarmning, och det är inte alldeles inaktuellt idag. Samtidigt leder de med gamla svenska sagomotiv – jättar, älvor och troll – så filmen bär på flera lager samtidigt. Man kan se den bara för skämten, eller för det den faktiskt säger något om vårt samhälle, förklarar Kalle Lind.
Kulturnatten är också ett ypperligt tillfälle att visa upp filmen Picassos äventyr.
– Lund är en kulturkonsumerande och en kulturproducerande stad och så har det alltid varit. Alltså här finns ju massor med människor. Sen finns det ju en publik, människor som är intresserade. Kultur ska vara tillgänglig, den ska finnas överallt och hela tiden.
Finns det något i deras sätt att arbeta som dagens kultur- och humorutövare skulle kunna lära sig av?
– Det är en svår fråga, för jag har inga invändningar mot dagens humor eller kulturutbud, de sköter sig alldeles utmärkt. Men är man intresserad av att göra roliga scenföreställningar eller filmer, då finns det absolut saker att lära sig av Hasse & Tages sätt att resonera. Ett sätt är att inte vara för rädd för att blanda högt och lågt. De var intellektuella människor som kunde bygga ett helt nummer på att publiken kände till Strindberg eller Fänrik Ståls sägner, eller fylla en scen med referenser till filosofer och konstnärer som Rousseau och Gauguin, svarar Kalle Lind.
– Man kan plocka upp dem om man vill, eller strunta i det – man kan ändå uppskatta filmen. Man måste inte alltid tala till de dummaste i publiken, fortsätter han och ler lite. Sättet han uttrycker sig på speglar en tydlig passion.
Han lyfter även deras generositet med idéer. De struntar i om en idé låter omöjlig, de bara kör på med allt, förklarar han.
– Det är så oekonomiskt, och just därför så roligt.
Du har själv ägnat mycket tid åt Hasse & Tage – vad är det du fortfarande upptäcker hos dem som kan fascinera dig?
Kalle berättar om hur hans egen favorit faktiskt är duons allra första film tillsammans, Svenska bilder från 1964. Det är infallsrikedomen i filmen som får honom att aldrig tröttna.
– Det är så många skämt, och det är alla sorters skämt – slapstick, sångparodi, operaparodi, och de bara mörsar på med allting samtidigt. Bara tanken på det ger mig faktiskt en sorts kvillrande känsla i bröstet, säger han.
Kanske är det just det där tåget som säger mest om Hasse & Tage. Det går åt fel håll, saknar förklaring och kostar alldeles för mycket tid och arbete för tio sekunder på duken. I en tid där allt ska vara effektivt och begripligt påminner deras filmer om att det meningsfulla kan ligga bortom det produktiva och rationella. När jag lämnar Kalle Lind och kulturnattens surr möts jag av ett regnoväder som bara lämnade ett alternativ: att åka hem, krypa in under en filt och sätta på en Hasse & Tage film.
