Jonas Gardell snackar bögar, aids och queer på Lunds tekniska högskola när kemiska institutionens jämställdhets- och likabehandlingsgrupp ordnar föreläsning om hbt i vardagen.
Alla möjliga människor befinner sig i föreläsningssalen. Unga tjejer med rött hår och blonda dreads, killar med skinnjacka och septumpiercing, gubbar med regnjackor och äldre damer som säger ”långt ner, långt ner! Så man ser!”
– Föreläsningen är en del i ett pågående arbete om likabehandling och jämställdhet. Vi vill lyfta fram frågor om diskriminering, inte bara om hbt-frågor utan alla sätt människor kan bli diskriminerade på, säger Hanna Anderberg, doktorand i biokemi och medlem i arbetsgruppen för jämställdhet- och likabehandling på LTH, och fortsätter:
– Jonas Gardell har en koppling till Lunds Universitet som utnämnt honom till hedersdoktor och han är bra på att prata om de här frågorna.
Besökarna hälsas välkomna av en stor pride-flagga på en projektor. Gardell stegar in. Han öppnar med ett skämt. Han börjar prata om sin nya bok och han pratar på sitt typiska snabba vis. Så snabbt att han hoppar över både bokstäver och ord.
Han pratar om hur det var att vara bög på 80-talet, om aids, om vänner som dog, om fimpar i maten och om målare som skriver bögjävlar på sovrumsväggen. Han berättar om DN som vägrade sätta in en dödsannons åt en homosexuell man som ville sörja sin avlidne partner.
Gardell poängterar ofta under föreläsningen att detta var saker som hände här, för inte så längesedan, ”i Sverige och inte i något konstigt u-land.”
Han är lite rå, han är skön och han är inte rädd för att vara lite politiskt inkorrekt. Som när han berättar att han vill trycka upp t-shirts med texten ”Genus kan du vara själv, din fitta.”
Eller som när han ska förklara vad queer är för de som mot förmodan inte har koll.
– Queer, vet alla vad det är? Det är ett ord som var populärt i tio minuter för 15 år sedan. Ungefär som E-type.
Gardell berättar att han kan förstå att beteckningen vill inkludera så många som möjligt, men att det kan ha motsatt effekt och istället bli främmande.
Han berättar om en journalist som undrat 
om han borde känna skuld över att han inte visste hur det kändes, att han inte hade vänner som dött i aids.
Nej, menade Gardell, ska man känna skuld för något så är det ifall man blundar för problemen man vet finns.
— Vi ska inte om 25 år säga samma sak som vi nu säger om det som hände för 25 år sedan. ’Vi visste inget. Hur skulle vi kunna veta?’ För nu vet vi.
Oavsett vad man tycker om Gardell och hur stort eller litet intresse man än har för det han pratar om så har han en grej. Och det är att han engagerar. I Gardells motivering till hedersdoktor står det bland annat: ”Få människor kan som han samla människor över generationsgränser och kombinera humor med allvar med en träffsäkerhet som gör honom till en viktig samhällskommentator och kritiker.”
Och det bevisar han vid besöket i kårhusets aula.
