Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.
Läsaren kastas rakt in i skådespelerskans disiga värld. Hon ska gestalta en yngre kvinna på teatern, samtidigt som hon brottas med ett ruttnande äktenskap. Hennes inre består av monologer om åldrande, gestaltning och åtrå. Men snart smälter teatern och verkligheten ihop. Det är en skicklig gestaltning av förkroppsligandet som skådespelandet innebär, men framförallt hennes sinnevärld. Skillnaden är osynlig i orden, men läsaren känner den istället djupt inom sig.
Ramqvist berättarjag har en inneboende konservatism – den framför kritik mot både intimitetskoordinatorn och den unga digitala konsulten inom teatern. Där finns en undangömd samhällskritik mot det nya. Samtidigt finns det en konstnärlig kreativitet som bryter mot mycket av de regler som finns kring vad som är okej att göra i böcker. Det hade kunnat göra romanen svårläst, men regelbrotten är istället så skickligt gjorda att de leder till ökad läsbarhet.
Stundvis har jag svårt att urskilja vilka ord som tillhör berättarjaget och vad som tillhör författaren: Det är en av många anledningar till att nivån av autofiktion i Karolina Ramqvist litteratur diskuterats flitigt genom åren. I den tidigare romanen Alltings början har hon medvetet och provokativt valt att använda en bild av sig själv på omslaget, för att leka med läsarens förväntningar om ett självbiografiskt innehåll. Samtidigt motsätter hon sig gång på gång alla insinuationer och frågor angående hennes egna upplevelser om det som diverse karaktärer går igenom. Spänningen mellan verklighet och fantasi är därför ett genomgående tema i såväl romanen som i Ramqvists författarskap i stort.
Den samtida analysen är klockren. Det är inte bara kulturella trender såsom äldre kvinnors relationer med yngre män som känns igen, utan även de samhälleliga skeenden som syns i romanen. Att romanen uppehåller sig vid försvarsallianser och krig visar på en stark omvärldsförståelse som kan antas ha sin grund i Ramqvists tidigare journalistiska karriär.
Romanen är vacker, men utsöndrar också en känsla av tragik. Teatern får vara helig och tempot är unikt. Samtidigt som ett helt liv hinner ske på de ynka 200 sidorna, så är det egentligen inte mycket som händer. Berättelsen rör sig i takt med årstidernas förändring. Den gradvisa förskjutningen mellan sommar och höst, höst och vinter beskrivs elegant och med en unik taktkänsla som kännetecknar Ramqvist berättarteknik.
Nattsäsong vittnar om ett författarskap som är både unikt och lättsmält. Det är vackert men murrigt, passionerat men hatiskt och, inte minst, verkligt men fantastiskt. Att publikationen av boken sker under hösten är ett medvetet och snyggt val – mörkret sänker sig i takt med romanen.
