Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Studenter som vill kunna snacka som en normal människa bör läsa skönlitteratur. Det är min slutsats efter att ha läst Rebecca Lindströms insändare i Lundagård (8/10) om studenters onödigt svåra språk.
Studenterna hon möter rabblar gärna upp kunskap de sugit i sig under studiernas gång, men helst på ett obegripligt vis. Det tycks vara enklare att ta till stora ord än att tala klarspråk om de idéer man stöter på i kurslitteraturen. Bland Lunds studenter råder ingen brist på nyfrälsta väckelsepräster, vilka förkunnar marxismens evangelium på nationernas dansgolv.
Precis som Lindström konstaterar, är det svåra inte att prata länge eller komplicerat, utan att säga mycket med få ord. Detta kräver mognad, en färdighet som inte ingår i kursutbudet på landets högskolor. Invecklade teorier om demokrati kräver vardagliga perspektiv för att kunna förstås och användas – perspektiv som skönlitteraturen kan erbjuda.
Inga fackböcker i mitt bibliotek kan förklara demokratin så väl som Väinö Linnas trilogi om den finske torparen Jussi. Krigets orättfärdighet är aldrig så tydlig som i hans krigsskildring Okänd soldat. Kan man inte sin Moberg så förblir de svenska frikyrkornas popularitet obegriplig.
Arbetarförfattarnas språk är enkelt och ömtåligt, de stora orden överflödiga.
Detta kräver mognad, en färdighet sominte ingår i kursutbudet på landets högskolor.
En snabb googling av Linna ger vid handen att både Jonas Sjöstedt och PM Nilsson tagit stort intryck av de små människoöden som tecknas i hans böcker. Deras slutsatser (Sjöstedt vänsterpartist, Nilsson vd på Timbro) verkar dra åt olika håll. Böckernas klarspråk till trots, så finns utrymme att som både socialist och liberal stänga pärmarna och stå stärkt i sin övertygelse.
De mångsidiga berättelserna kräver ödmjukhet av läsaren. Hur står sig egentligen den rättviseteori jag läste om i den senaste kursen? Oavsett svar, så gör skönlitteraturen ens politiska övertygelse mer trovärdig. Med lite tur tar den sig också ett mindre störigt uttryck.
Ytterst är det upp till en själv att söka sin egen bildning, men det går att få hjälp på traven.
Tankesmedjorna Katalys och Timbro har nyligen startat projekt som uppmärksammar P.O Enquists respektive Eyvind Johnsons författarskap. Också Lundensiska studentföreningar som socialdemokratiska LSSK och borgerliga Ateneum bedriver ambitiös verksamhet med bokcirklar och författarsamtal. Allt detta är utmärkta sätt att konsumera politik och få bildning på köpet.
Min uppmaning till studentföreningar som LSSK och Ateneum är därför enkel: Fortsätt att läsa och diskutera skönlitteratur! Gärna tillsammans, öppet för allmänheten.
Uppmaningen till Lunds studenter är ännu enklare: Läs och dyk upp!
