Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
När jag flyttade till Lund för två år sedan visste jag bara en sak: Cykla var ett måste. Skulle jag bli en riktig Lundastudent behövde cykeln bli min bästa vän, och så blev det också. På Lunds gator kan ingenting stoppa oss, mig och min cykel. Oavsett om jag är på väg till AF-borgen i balklänning eller ska trotsa uppförsbackarna till Norra Fäladen vet jag att cykeln har min rygg.
En sommar borta från staden fick mig dock att inse konsekvenserna av min trampande livsstil.
Jag är några veckor in i min femte termin, och Lunds gator kryllar återigen av cyklande studenter. Liksom vid varje terminsstart är novischerna totalt orutinerade, och trafikhyfsen på cykelbanorna har börjat om på nytt. Precis som vanligt.
Jag vet, vi har alla varit där. En gång i tiden tog jag mina första stapplande tramptag genom stan, och säkert upprörde jag både en och annan. Men tillslut lärde jag mig, och numera sitter cykelvett och etikett i ryggmärgen: Jag visar alltid med hela armen vart jag ska svänga och jag ger cyklister förtur när jag själv går.
Såklart är jag inte perfekt. Jag cyklar över övergångsställen och glömmer att slå på cykellampan när det är mörkt. Så sent som förra veckan råkade jag svänga ut lite för nära en annan cyklist, även om det var för att undvika att bli påkörd av en bil.
Det cykelcentrerade livet i Lund är något fint tycker jag. Det påminner mig om de Lundastudenter som satt sin fot, och sitt däck, här före mig, och att jag nu är en av dem. Det är billigt, smidigt och går oftast snabbare än att ta bussen.
Men under sommarens sista veckor som inneboende hos min familj insåg jag motvilligt att jag och mitt cyklande har gått för långt. När jag plötsligt kom på mig själv med att kritisera mina föräldrars val av transport och hur lite de cyklade, förstod jag att jag har blivit någon som ser ner på dem som inte trampar sig igenom livet.
Jag är en överklasscyklist, och en stolt sådan.
Senare samma dag tog jag cykeln ner till vår lokala matbutik och pekade tydligt med armen åt vänster innan jag korsade en tom 30-väg. Jag drog snabbt ner den igen. Inte en själ var i närheten, men trots det kände jag behovet av att vifta med armen för att visa vart jag skulle svänga och att jag vet hur det är att cykla på riktigt. Det var en snobbig aktion som jag inte kände igen mig i.
När blev jag överklasscyklist?
Svaret är kanske så enkelt som att två år i Lund tar ut sin rätt. Vi bor och studerar i en stad som är lika känd för sin cykeltrafik som sitt studentliv. För oss är cykeln en lika självklar del av vår vardag som att gå på sömniga föreläsningar och stå i microkö. Det är kanske inte så konstigt att man till slut blir en snobbig cyklist.
Tanken på mig själv som överklass gav mig först kalla kårar, man vill ju inte vara en snobb. Det finns dock en annan, växande känsla: stolthet. Visst är det överdrivet att sträcka ut handen när man korsar en tom gata och se ner på de som inte cyklar, men det är också en oundviklig del av att vara student här. Det finns något fint i det.
Jag är överklasscyklist, och en stolt sådan. Ska jag välja något att vara högfärdig om så känns cykeltrafik som ett bra val. Jag är trots allt Lundastudent.
