Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Svenska ungdomar sparar pengar. Rätt mycket faktiskt, enligt statistik från mäklarsamfundet. De sparar eftersom de inte litar på den av hyresregleringen förstörda hyresmarknaden, som egentligen ska vara ett flexibelt alternativ till att äga sitt boende. Idag går därför vägen till lägenhet och vuxenliv genom aktiefonder och en kontantinsats. Bostadsköns stig framstår alltmer som en irrväg.
Situationen är dum och värre ska det bli. Ungas sparande varierar nämligen kraftigt beroende på vilka deras föräldrar är. De vars föräldrar äger sitt boende har ofta fått pengar till skänks för att hjälpa dem in på bostadsmarknaden. De som växt upp i hyresrätt har inte samma tur.
Att välståndet skiljer sig mellan olika grupper är inget nytt – så har det varit i eviga tider. Men det är skillnad på ojämlikhet och ojämlikhet. Det gamla ståndssamhällets ojämlikhet byggde på godtycklighet. Vissa föddes helt enkelt till att bestämma över andra. En sådan ordning kan inte rättfärdigas.
En liberal rättvisesyn kan däremot med kraft försvara ett ojämlikt samhälle, så länge dess medborgare omfattas av samma rätt- och skyldigheter. Ojämlikhet behöver faktiskt inte vara ett problem – att vissa är fattigare än andra idag behöver inte betyda att de är det imorgon.
Decennielånga bostadsköer drabbar de med fel föräldrar hårdast.
I ett sunt samhälle kommer vi att tjäna olika mycket. Våra intressen och färdigheter skiljer sig åt. Någon är duktigare än en annan, en tredje värderar fritid högre än pengar. Sådan ojämlikhet är inte orättvis. Orättvisa får vi när samhället blir statiskt, och personer saknar möjlighet att påverka sitt välstånd.
Denna rättviseuppfattning har dock en svag punkt – vi föds med olika förutsättningar beroende på vilka våra föräldrar är. Det liberala svaret måste därför vara att alla ska äga både rätt och möjlighet att göra egna val och forma sina egna liv. Alternativet, att ens möjligheter är på förhand avgjorda, undergräver hela den politiska liberalismen. Att låta ungas livsutsikter avgöras av huruvida deras föräldrar har sparat barnbidraget eller ej är helt enkelt inte acceptabelt.
Decennielånga bostadsköer drabbar de med fel föräldrar hårdast. Det är djupt godtyckligt, och lika djupt orättvist. Politiker, särskilt de med liberala ansatser, har en skyldighet att undanröja lagar som förstärker medfödda orättvisor. Hyresregleringen är just en sådan. Ståndssamhällets bördslogik ska inte tolereras.
För borgerliga partier borde en reformerad hyresmarknad vara politisk plockpotatis. Men 20 år av svikande väljarstöd har gjort dessa ängsliga. Glädjande är därför att alla borgerliga partier igår fick en nytändning på Sverigedemokraternas bekostnad. Centerpartiet har nu möjligheten att äntligen göra upp med detta godtycke. Upp till bevis.
