Detta är en recension i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Boken är onekligen sommarens snackis. Den toppade försäljningslistorna i både juni och juli och ser ut att fortsätta sin segerrunda in i hösten. Sedan debuten Tripprapporter har Schunnesson skrivit om människor som lever lite för nära kanten, om begär, självbedrägeri och kroppar av kött och svett. Ultravåld är inget undantag, utan en fortsättning författarens egenartade stil
Innan mitt tåg hem till Stockholm i somras kutade jag till Akademibokhandeln, lade över 300 kronor på denna inbundna bild av näsblod och läste sedan allt i ett svep. Några timmar senare hade väldigt mycket hänt, trots att jag konstigt nog satt kvar i vagn 11 på Snälltåget.
Boken följer växelvis mamma Monica och syskonen Jarl och Eddie. Familjen Griepenbrand bor på det nedgångna slottet Solgårda i Skåne, där friherren Carl-Fredrik, som oturligt nog är syskonens far, kastar sin skugga över familjen långt efter att han mystiskt försvunnit.
Svåra familjerelationer som inte är ens egna, det är de bästa, och det har Schunnesson förstått.
Ultravåld är en generationsskildring som vecklar ut sig över flera decennier, ändå känns den aldrig utdragen. Snarare går det våldsamt fort med ett högt förtroende för läsarens förmåga att läsa mellan raderna.
Jarls och Eddies uppväxt är övertygande, så pass att jag, någon som aldrig upplevt 90-talet, nickar med i beskrivningarna. Kanske för att detaljerna inte känns som produktplacering, utan levda. Jarl lyssnar på Voxpop, spottar världen i ansiktet och gör spikar i håret med gelé. Allt Eddie vill ha är en pojkvän. En pojkvän och att hennes mamma kanske någon gång ska säga något snällt om henne. Monica fladdrar förbi i slottet som ingen vill säga är ett slott, och ingen vågar undra var Carl-Fredrik håller hus.
Det är i språket boken hittar sin puls. Schunnesson blandar råa ordval, raka observationer och scener som inte ursäktar sig för att vara groteska. Det är kroppsligt på ett sätt som får en att haja till, ofta avskalat och skrivet med en axelryckning, men med en precision som tvingar en att långsamt bli bekväm mot sin vilja. Ingenting glamoriseras särskilt länge innan Schunnesson påminner oss om vad en kropp faktiskt är, men hon äcklas inte heller å läsarens vägnar. Likt Lina Wolffs gyttjiga Skåneskildring i Liken vi begravde låter Schunnesson aldrig läsaren bli riktigt bekväm.
Särskilt lyckat är valet att låta perspektivet skifta. Jarl och Eddie betraktas på avstånd i tredje person, medan Monica återkommande får tala i första person. Allt hade lätt kunnat bli rörigt, men i stället skapas en märklig ömhet för Monica. Vi får komma närmare henne än vad barnen får, och det skär små rivsår i hjärtat.
Alla är sina egna antagonister på bästa sätt. Våldet går åt alla håll, inåt och utåt, i en spiral som slingrar sig ned i generationer. En ryslig läsning samtidigt som man emellanåt pyser luft genom näsan i ett skratt.
Det ska erkännas att Ultravåld spelar på hemmaplan hos mig. Relationsdraman med knepiga karaktärer och pricksäkert språk får det att vattnas i munnen, men för den som väntar sig ett storslaget mysterium eller åtminstone några människor att tycka om, är 440 sidor av familjen Griepenbrand förmodligen några sidor för mycket.
Jag kan dock inte annat än ställa mig i ledet bakom Julia Svensson från Sydsvenskan:
– Om Tone Schunnesson inte får Augustpriset äter jag upp min fars gamla träbonnar.
