Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
De senaste åren har jag bott i Aix-en-Provence, New York, San Diego och Stockholm. Navigerat i nya kulturer, fransk administration och amerikanska myndighetsblanketter. Ändå har jag ingenstans känt mig så dum som i Lund.
Man kan gå ut för ett glas vin och två timmar senare stå på en nation och få någons kandidatuppsats i praktisk filosofi ”förklarad”. Ett samtal övergår i ”normativitet i relation till subjektets epistemologiska position”, medan jag nickar: ”Guuuud vad spännande.” (Jag har ingen aning om vad som är spännande. Jag vet knappt vad som har sagts.)
Sedan träffar man en läkarstudent.
Läkarstudenter kan få någon som haft en kropp i 24 år att känna att hon har missförstått hela konstruktionen. Jag säger knä. De säger något på latin. Jag säger mage. De tittar på mig som om jag hade kallat hjärnan för ”huvudköttet”.
En gång berättade jag för en filmstudent att en av mina favoritfilmer är Interstellar. Jag trodde att vi pratade om filmer vi tyckte om. Det gjorde vi tydligen inte. I stället fick jag en utläggning om min ”konventionella estetiska preferens” och ”populärkulturellt reproducerade föreställning om intellektuell komplexitet”.
Översatt: ”Gud vad basic.”
Kanske är det mest lundensiska: En enkel förolämpning måste genomgå en akademisk språkgranskning.
På papper finns bevis för att jag inte är helt dum i huvudet. Bra betyg, inga omtentor och snart ingenjörsexamen. Jag har dessutom byggt liv i flera länder utan facit. Ändå kan en 22-årig filosofistudent, klädd i sin föreställning om en fransk intellektuell och nog med mommy issues för att hålla Freud sysselsatt, få mig att på fyra minuter ifrågasätta min intellektuella kapacitet.
I ett samhälle präglat av polarisering och misstro spelar begriplighet en viktig roll.
Jag läste nyligen Alex Schulmans krönika om civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin och fastnade för frågan: Varför säger vi saker så komplicerat? Vi tycks vörda människor som formulerar sig så att nästan ingen förstår.
Säger någon ”vi måste samarbeta bättre” händer inte mycket. Säger någon däremot ”vi behöver utveckla en tvärsektoriell samverkansstruktur i syfte att stärka implementeringskapaciteten” händer något. Man sträcker på sig. Antecknar. Nickar. Det låter viktigt. Dyrt. Framför allt som något som behöver en styrgrupp.
Det är större än dysfunktionella nationsmingel. I ett samhälle präglat av polarisering och misstro spelar begriplighet en viktig roll. Om du inte förstår politikern, hur ska du ta ställning? Om forskaren inte kan förklara forskningen, hur ska människor skilja den från desinformation? Begriplighet blir en demokratisk färdighet.
Att förenkla är inte att förenkla bort.
Jag har därför infört ett högst ovetenskapligt intelligenstest: Ju mer du kan, desto enklare borde du kunna förklara det.
Nästa gång någon börjar prata om en ”diskursiv dekonstruktion av den normativa föreställningsvärlden” tänker jag inte stå med vinglaset och undra om mina betyg är ett administrativt misstag.
Kan personen förklara? Fantastiskt. Då kanske jag lär mig något. Kan personen inte det, lutar jag mig mot Boileau: «Ce que l’on conçoit bien s’énonce clairement.» – Det man förstår väl kan uttryckas klart.
En ganska befriande insikt.
Rebecca Lindström, student
