Detta är en recension.
15 minuter efter utsatt öppningstid släpps vi in på Wermlands nations måndagspub, Pub Monica. Båda barerna är öppna, och direkt uppstår förvirring; var beställer man egentligen? Svaret är att mat beställs i den ena, medan öl på tapp beställs i den andra. Rörigt. Vi tar sikte mot mat-baren.
Utan omsvep får vi kvällens rätt, caesarsallad, serverad till bordet. En är med kyckling och bacon, medan den andra är med halloumi. Bemötandet motsvarar precis vad man kan förvänta sig av en nation – inte nödvändigtvis professionellt, men likväl godmodigt. Bestick och servetter får vi dock hämta själva i en av barerna. Ett litet minus.
Med gaffel i hand hugger vi in. Portionerna är generösa, presentationen stilren och tallrikskanterna omsorgsfullt torkade. Dressingen ger upphov till delade meningar runt bordet – för mycket dijon säger en, billig majonnäs säger en annan – men alla enas om att den känns som köpedressing. Mängden sås i förhållande till sallad är hursomhelst väl avvägd.
De saftiga kycklingbitarna tycks vara kycklinglårfilé. De är inte många, men räcker för att få med en köttbit i varje tugga. Det är bra valuta för de 59 kronor som rätten kostade. De långa skivorna av kall halloumi är däremot sega och besvärliga att dela i mindre bitar. Dess starka sälta gör även rätten något för salt på det stora hela.
Stämningsfull jazz tonsätter måltiden i den annars glesa och något kalla källarlokalen. Såväl logistiken som stämningen hade kanske gynnats av endast en öppen bar istället för två? Lysrörsbelysningen för även tankarna till en föreläsningssal; levande ljus hade kanske kunnat ge en något trivsammare känsla.
Vi lämnar Pub Monica förhållandevis nöjda. Den habila kycklingsalladen får beröm, medan halloumi-varianten får bakläxa.
