Detta är en debattartikel i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i debattartikeln.
Om en politiker hade kallat en journalist för landsförrädare för tjugo år sedan hade hen sannolikt mött ett enormt mediedrev. I dag sker det utan större konsekvenser. Andra politiker kallar meningsmotståndare för fån, idioter och dumma – och samlar stort stöd med hjälp av denna retorik. Men frågan är större än tonläget: Vad händer med ett samhälle när journalister, myndigheter, politiska motståndare och medborgare allt oftare framställs som människor vi inte kan lita på?
I augusti kallade Richard Jomshof (SD) Magdalena Andersson (S) och Aftonbladets Anders Lindberg för quislingar – en benämning på landsförrädare. Veckan innan valet kritiserade Carl-Oskar Bohlin (M), minister för civilt försvar, SVT efter ”en av de märkligaste och mest tesdrivna intervjuerna jag någonsin gjort med public service.”
När P4 Dalarna intervjuade Kent Ekeroth (SD) om valresultatet sa han: ”Jag spelar in detta samtalet.” Intervjun direktsändes i radio. Han beskrev även vissa väljare som ”röstboskap”.
Medier ska självklart kunna kritiseras. Men det finns en viktig skillnad mellan att kritisera en publicering och att från politiskt håll bidra till föreställningen att medier som institution inte går att lita på.
Samma mönster syns i uppfattningen av andra samhällsinstitutioner. Inför valet 2022 hävdade Richard Jomshof (SD) att det bedrevs ”valsabotage” mot SD, utan att kunna visa konkreta bevis. Innan årets val varnade SD:s lokalavdelningar för utbrett valfusk. Enligt Källkritikbyrån innehöll inläggen sakfel och redigerades eller togs ned efter kritik.
Även möjligheten att rösta utan id-handling har kritiserats. När SVT granskade detta uppgav Valmyndigheten att man inte stött på något fall där den använts för fusk under de två decennier som möjligheten fanns.
Valsystemets säkerhet ska diskuteras, men när misstankar om valfusk framförs utan belägg riskerar tilliten till den demokratiska processen att urholkas.
Misstänkliggörandet stannar inte vid medier och myndigheter. Ett ”vi” ställs mot ett ”dem”. Svenskfödda mot invandrare. De med ”svenska värderingar” mot troende muslimer.
I augusti fick Jomshof frågan om han hade något budskap till de muslimer i Sverige som lever fredligt. Hans svar: ”De kan ju sluta vara muslimer, för det första.”
Sverige har religionsfrihet. Men ett öppet samhälle bygger också på att människor med olika religioner och bakgrunder ses som lika självklara delar av landet. Byt ut ”muslimer” mot ”judar” eller ”kristna”. Reaktionen hade sannolikt blivit en annan. Det borde få oss att fundera över vilka formuleringar vi gradvis har vant oss vid.
Det är så normalisering fungerar. Det som först uppfattas som extremt blir efter tillräckligt många upprepningar bara ännu ett uttalande i mängden. Gränsen förskjuts lite i taget.
Politik kommer alltid att innehålla konflikter. Vi ska kunna diskutera migration, integration, kriminalitet, religion och svenska värderingar. Men det måste gå utan att människor reduceras till fiender eller att institutioner som går emot den egna världsbilden misstänkliggörs.
Vi kan vara oense om nästan allt och ändå utgå från att journalisten gör sitt jobb, att rösträknaren räknar rösterna, att vår politiska motståndare vill Sverige väl och att grannen med en annan religion har lika stor rätt att kalla Sverige sitt hem.
Ett samhälle kan tåla stora politiska motsättningar. Frågan är bara hur mycket misstänksamhet samhället tål innan det som håller oss samman börjar gå förlorat.
Måns Mildner, student vid Lunds universitet
Artikeln publicerades först i Lundagård #6 2026. Läs hela tidningen här.
