Toddyspexet:
Klondike – ett guldgrävarspex.
Stora salen.
Toddyspexet är en omtalad historia. På senare tid mest på grund av den medvetna
bristen på kvinnliga skådespelare.
Den som gick till senaste uppsättningen med kvinnlig fägring i tankarna behövde
dock inte bli besviken, de utklädda männen var ganska snygga och de bar kjol.
Det var kul, som vanligt.
Mycket annat var dock betydligt skojigare i detta snyggt sammansatta och
faktiskt just rätt roliga spex.
Uppsättningens titel Klondyke – ett guldgrävarspex säger det mesta om
innehållet.
Här lyckades Toddyspexarna få med en mängd detaljer från såväl guldgrävandet och
Kanada som från andra helt ovidkommande områden, precis som det nu ska vara.
En absolut favorit var helt klart hembygdsgänget med Conny från Malmö i spetsen
– vem skulle inte vilja se ut som Nils Holgersson om man fick ha en MIF
Redhawk-hök på västen?
Bra var också dekoren, genomtänkt och lagom färgstark med de närmast självklara
efterlysningarna hängande över saloondisken: på Georg W, Usama och Saddam.
Mindre roligt var dock att själva arrangemanget var mer än en halvtimme försenat
och verkade en aning förvirrat fortfarande på premiärkvällen.
Än värre var att alltför många sångröster var mer vackra än bärande, vilket
absolut krävs för att lyfta kupletter.
Det blir helt enkelt roligare när det finns kraft i rösten, och lättare att
uppfatta texten. Och om sången förlorar sin funktion faller ju tyvärr spexet per
definition.
Men riktigt så långt gick det som tur var inte här, och trots allt fanns det
några guldkorn att glädjas åt; som stämsången ”Guld, guld, guld” om
guldgrävandets vedermödor och den tidigare nämnda hembygdföreningens fantastiska
hyllning till sin verksamhet.
Som vanligt verkade de inblandade ha det riktigt kul – en inte helt oväsentlig
del av det hela.
