I fyra år kämpade Lennart Aspegren för att fälla folkmördarna i Rwanda. Snart
kommer han till Lund för att berätta om arbetet där dagarna fylldes av
skräckhistorier.
Lennart Aspegren var på väg att mot pension. Men huset i skånska Tomelilla fick
vänta. När regeringen nominerade honom till domare vid Rwanda-tribunalen
övervägde den snart 65-årige regeringstjänstemannen aldrig att tacka nej.
-Om man har jobbat för regeringen i 25 år så ställer man upp när regeringen ber
om det, säger han.
Lennart Aspegren befinner sig i sitt sommarhus på Österlen. Det är långt från
tiden som domare vid den FN-tribunal som upprättades efter folkmordet i Rwanda
då drygt en miljon människor slaktades på hundra dagar.
– Folkmordet var organiserat i detalj. Det är det som skrämmer mig. Det var
färre människor som blev mördade än av nazisterna, men takten var högre och det
var mindre industriellt. Man använde främst jordbruksredskap, säger Lennart
Aspegren.
Journalister använde propaganda kopierad från Goebbels. Man upprepade ständigt
samma slagord. Tutsier kallades för kackerlackor och man sände uppmaningar om
att ohyran måste utrotas. Radion var det enda fungerande mediet och regeringen
spred små transistorapparater till alla byar så att alla skulle kunna lyssna på
budskapet.
När Lennart Aspegren kom till Östafrika märkte han att förutsättningarna skilde
sig stort från Sverige.
– När vi började fanns det bara en telefon, inga datorer, inget bibliotek och
knappt pennor och papper. Och en del personal var direkt okvalificerad. Det var
svårt att komma igång.
“The crime of crimes"
Sedan tribunalen inrättades har man bara lyckats genomföra tio rättegångar
av sjuttio planerade. Lennart Aspegren berättar att varje mål producerar mellan
6000 och 8000 sidor dokumentation. Bara domarna är på 300-400 sidor. Till vissa
rättegångar kallas hundratals vittnen. Förra året hade domstolen nära nio hundra
anställda och kostade runt 178 miljoner dollar. Dyrt och ineffektivt, säger
kritikerna. Men Rwanda-tribunalen, liksom den FN-domstol som upprättats för
forna Jugoslavien, är viktiga pusselbitar i konstruktionen av en internationell
rättsordning där individer och inte abstraktioner som stater, folk eller arméer
mördar och våldtar.
– De här domstolarna har i praktiken skapat en stor del av den humanitära
rätten, säger Lennart Aspegren. Rättsfallen utvecklar i detalj bestämmelser som
annars är väldigt allmänt hållna. I vårt första fall dömdes en person för första
gången någonsin för folkmord. Vi betecknade det som ”the crime of crimes”. Att
mörda och våldta med avsikt att utplåna en grupp människor är numera enligt
folkrätten det värsta brott en människa kan begå.
Ondska eller godhet
När Lennart Aspegren avslutade sina fyra år som domare lät han bli att
ansöka om att få sitta kvar ytterligare en period.
-Det är en jobbig tjänstgöring, säger han. Att blicka in i de mänskliga
tragedierna tar på en. Jag minns en särskilt väl. En kvinna pratar med sin
sexåriga dotter då hon ser en grupp män närma sig. Hon klättrar upp i ett träd
för att gömma sig, men orkar inte dra upp sin dotter. Tre män våldtar flickan.
Sedan kastar de henne i en latrin. Modern ser allt, men vågar inte skrika av
rädsla för att själv bli dödad. Jag har hört ett femtiotal liknande berättelser
och kommer ihåg varenda en. Lennart Aspegren tystnar för en gångs skull av sig
själv. Det är omöjligt att låta bli att fråga honom om han tror att människan är
god.
-Jag tror inte på att det finns goda eller onda människor, men jag har sett
exempel på ondska, svarar han. Men inte från vilda monster. De åtalade är
välutbildade, artiga, belevade och trevliga. En anklagad radiochef är professor
i historia vid Sorbonne. Ofta tänkte jag: har personen framför mig verkligen
kunnat göra det här?
FOTNOT: Lennart Aspegren kommer till Lund 10 september. Föredraget
arrangeras av Utrikespolitiska föreningen i Lund.
