Tentorna från föregående delkurs på kandidatprogrammet i mänskliga rättigheter var inlämnade. När klassen samlades till nästa föreläsning var det första föreläsaren gjorde att tala om hur besviken han var.
Enligt Sara, som läser kursen, berättade han att han blivit riktigt deprimerad. Att han hade känt sig självmordsbenägen när han suttit i fikarummet och läst studenternas svar på tentorna, trots att han inte hade läst dem ordentligt.
– Han hade bara hunnit skumma igenom svaren, säger hon.
Sara heter egentligen något annat. Hon är fortfarande lärarens student och vill därför vara anonym.
Studenter kunde skilja på de och dem
Det stannade inte vid besvikelsen. Enligt studenten följde en monolog på fem till tio minuter om hur dåliga texterna var. Föreläsaren sa att texterna var likadana och att ingen stack ut. Förklaringen, menade han, var att klassen skulle ha använt sig av generativ AI. Som bevis tog han upp att studenterna gjorde för få grammatiska misstag, de kunde till exempel skilja på ”de” och ”dem”.
För flera i klassen var denna anklagelse svår att svälja. Sara förklarar att hon inte visste vad hon skulle ta sig åt.
– Som elev känner man sig hjälplös.
– Vi har lagt ner ett flertal timmar på att skriva så bra texter så möjligt och använda kurslitteraturen på ett bra sätt. Sen hävdar han att vi inte orkar läsa kurslitteraturen och att det är misstänksamt att vi kan stava så bra, säger Sara.
I ett mejl till Lundagård tydliggör läraren att det inte finns någon välgrundad misstanke mot enskilda studenter, utan endast en generell frustration.
”Som elev känner man sig hjälplös”
Sara berättar att det fanns andra som vågade säga till. En stund efter anklagelserna räcker en student upp handen. Enligt Sara ska klasskamraten ha sagt att det inte skulle få gå till såhär, och att föreläsaren fick dem att må dåligt. Fler följde efter och kallade påståendena om AI för respektlösa. Sara berättar att föreläsaren inte verkat beredd på reaktionen och svarade att det var bra att studenterna uttryckte vad de tyckte.
När föreläsningen var slut var stämningen i klassen en blandning av sorg, ilska och besvikelse. Sara reagerade starkt och tycker fortfarande att situationen är jobbig att tänka på.
Föreläsaren i fråga fick läraruppdraget sent efter att en annan lärare hoppat av. Redan på första föreläsningen ska han ha sagt att han inte kunde så mycket om ämnet, och att klassen skulle få lära sig tillsammans med honom. Enligt Sara har han återkommit till det flera gånger: ”Jag är ju inte en mänsklig rättighetsvetare”. Hon menar att läraren vid flera tillfällen har framhållit det faktum att han saknar bakgrund inom ämnet som något positivt.
Men när studenterna säger emot honom, får de höra att de har missförstått texterna. Sara beskriver hur invändningar ofta möts med negativa kommentarer. Enligt henne har föreläsaren flera gånger sagt att han är skeptisk till mänskliga rättigheter och tror inte att de fungerar i praktiken. Sara säger att det har lett till att många i klassen numera håller inne med sina invändningar.
– Om någon ifrågasätter honom svarar han att vi inte har förstått texterna, säger Sara.
Oro finns också kring betygen. Enligt Sara antydde föreläsaren under kursens första föreläsning att ingen skulle kunna skriva en text värd betyget VG. Han bad dem istället se utbildningen som något ”holistiskt” och inte bry sig om betyg. För den som vill söka till ett masterprogram kan betygen dock vara avgörande, menar Sara.
”Olämpligt sätt att uttrycka sig”
Foto: Johan Persson, Lunds universitet.
Andreas Tullberg, som är studierektor för grundutbildningen, berättar att flera studenter mejlat honom om situationen med föreläsaren. Han och studievägledaren träffade en handfull av dem, och två dagar senare berättar Andreas Tullgren att han träffade föreläsaren.
Föreläsaren och studierektorn ger en delvis annan bild av vad som hände. Enligt dem nämnde föreläsaren aldrig självmord, utan sa att han ”tappade livsgnistan”, något han också ska ha förklarat i stnuden. Men om en sak är alla överens: Det som sades var mycket olämpligt.
Andreas Tullberg skriver till Lundagård att studenternas bild av det som sagts om AI ”stämmer delvis men behöver kontextualiseras”. Enligt honom uttryckte föreläsaren en allmän frustration över AI på ett olämpligt sätt.
”Det är icke desto mindre ett olämpligt sätt att uttrycka sig och något läraren också bad om ursäkt för”, skriver han.
Sara minns däremot just ordet självmordsbenägen och anser att uttalandet var en konkret anklagelse snarare än allmän frustration.
Att det inte går att få VG kallar studierektorn för en missuppfattning.
”Det är naturligtvis helt felaktigt, kursen har betygskriterier och kursmål som alla andra och det är självfallet fullt möjligt att få VG på kursen. Jag vet att läraren är mycket noggrann i sin bedömning”, skriver Andreas Tullberg.
Efter mötet berättar studierektorn att föreläsaren bad klassen om ursäkt. Han erbjöd samtal i helklass eller i ett bokat grupprum för den som hellre ville prata i mindre grupper. Studierektorn ska återkoppla till studenterna i slutet av delkursen. Sedan dess har ingen student hört av sig till honom.
Föreläsaren: ”Mycket ledsen”
Föreläsaren berättar för Lundagård att han instämmer med studierektorns beskrivning av situationen.
”Som du säkert förstår är jag mycket ledsen över att jag uttryckte mig djupt olämpligt. Däremot är jag mycket glad över att studenterna kontaktade studierektorn, och jag hoppas att jag och studenterna kan arbeta tillsammans för att skapa modiga lärsituationer”, skriver han.
”Modiga klassrum” är ett uttryck som föreläsaren har använt en gång under kursen, berättar Sara. Alla ska kunna säga vad de tycker. För Sara har kursen känts tvärtom.
– Jag har mest läskiga och obekväma situationer i bagaget, säger hon.
Sara ser det som positivt att studierektor Andreas Tullberg tog tag i saken direkt, men delar inte bilden av att situationen har lösts.
Andreas beskriver mötena som konstruktiva och uppger att ingen student har hört av sig sedan dess. Enligt Sara råder det fortfarande en tystnad i klassrummet. Själv har hon inte tagit erbjudandet att prata med föreläsaren.
– Jag hade inte vågat. Det är ett för negativt utrymme, säger hon.
Nu menar hon att det handlar om att stå ut de veckor som återstår. Nästa år hoppas hon på ett klassrum där man kan ha olika åsikter men ändå prata med varandra.
– Det känns som att det bara är att ta sig igenom den här delkursen, säger Sara.
Artikeln publicerades först i Lundagård #6 2026. Läs hela tidningen här.
