Den romantiska komedin lever kvar just tack vare det som ofta kritiseras med genren: dess förutsägbarhet. Vi vet att huvudpersonerna kommer att bli kära, att ett missförstånd kommer sätta käppar i hjulet och att allt kommer lösa sig innan eftertexterna rullar. Det är stundtals både frustrerande och förvånansvärt lätt att tycka om. Jag vet precis vad som ska hända, ändå sitter jag och ler när det gör det.
Filmen bygger på Ali Hazelwoods bästsäljare med samma namn från 2021 som ursprungligen började som en Star Wars-fanfiction. Här möter vi istället doktoranden Olive Smith (Lili Reinhart), som övertygar den ökände professorn Adam Carlsen (Tom Bateman) att låtsas vara hennes pojkvän. Det är en klassisk fake dating-premiss med strikta regler och ett datum då relationen ska avslutas.
Något som skaver är hur universitetsmiljön skildras. Karaktärerna beter sig stundtals mer som förstaårsstudenter som precis flyttat hemifrån än doktorander vid ett av världens främsta universitet. Labratoriemiljöerna och forskningen används främst för sin estetik och känns snarare som en bakgrund än en levande akademisk miljö.
Regissören Claire Scanlon lutar sig mot genrens förutsägbarhet. Filmen påminner om en romcom från sent 2000-tal. När den är stel eller stereotypisk är den också underhållande.
Filmens största styrka är Lili Reinharts prestation. Olive är inte nödvändigtvis en unik karaktär. Hennes smått klumpiga personlighet hade lätt kunnat reduceras till ännu en stereotypisk romcom-hjältinna. Istället ger Reinhart henne både humor och sårbarhet. Det är långt ifrån den mörka tillknäppta Betty Cooper från Riverdale och ännu längre ifrån hennes senaste roll som den kontrollerande kultledaren Apple i Forbidden Fruits. Reinhart visar en mångsidighet som gör att Olive aldrig reduceras till filmens klichéer.
Tom Bateman har ett betydligt svårare uppdrag, och lyckas inte fullt ut. Adam Carlsen ska vara reserverad och svårläst, men blir mer socialt frånvarande än mystisk. Hans känslokyla känns sällan motiverad och karaktären förblir märkligt platt, nästan mer programmerad än känslomässigt svår.
Olive dricker kaffe med grädde och strössel, Adam dricker det svart. Hon älskar sociala sammanhang, han verkar helst vilja undvika dem. Kontrasterna är knappast subtila, men romantiska komedier eftersträvar sällan subtilitet. Det största problemet är att filmen har för bråttom i deras relation. Scenen där Adam föreslår att de ska låtsas vara ett par känns märkligt konstruerad och replikerna levereras mer stelt än charmigt obekvämt. Relationen mellan Olive och Adam verkar dessutom utvecklas mer mellan scenerna än framför publiken. Fler fejkdejter hade gjort förälskelsen betydligt mer trovärdig.
Filmen försöker få in för många teman på en gång. Sorg, sexuella trakasserier, kvinnlig vänskap, akademisk press och sexualitet introduceras, men få av dem får tillräckligt med utrymme för att faktiskt beröra sin publik. Scenen där Olive utsätts för sexuella trakasserier är obehaglig, men filmen lämnar den nästan omedelbart. Olives forskning om bukspottkörtelcancer borde vara berättelsens emotionella motor, men blir bara en bakgrundshistoria som nämns i förbifarten.
The Love Hypothesis vet exakt vad den är och försöker inte bli årets mest originella kärlekshistoria. Kanske är det också därför den fungerar. Jag himlar med ögonen åt varje missförstånd, förutser varje vändning och vet precis hur allt kommer att sluta. Ändå sitter jag kvar.
