Titel: Joyride – The Musical
Originaluppsättning: Malmö 2024
Visas: 2 oktober 2026 – 7 mars 2027
Plats: Malmö Opera
Detta är en recension i Lundagård. Skribeten svarar själv för åsikterna i texten.
Att ge ett glimrande halsband i present kan tyckas romantiskt, men behöver inte vara ett inslag i en underbar kärlekshistoria. I alla fall inte när det visar sig vara köpt på erbjudande: Två till priset av ett.
Joyride inleds med en familjemorgon hemma hos veterinären Joe (Hani Arrabi), stylisten Stephanie (Jenny Holmgren) och deras fjortonåriga dotter Stella (Elsa Zetterqvist Thunström). Medan far och dotter spelar poker med frukostflingorna säger mamma att det är dags att åka till skolan. När Stella lämnat ger Joe en för tidig Alla hjärtans dag-present till Stephanie, men det dröjer inte länge innan vi förstår att allt är inte guld som glimmar.
Halsbandet är inte Joes enda hemlighet. Sedan ett år tillbaka har han nämligen haft en affär med bartendern Katie (Caroline Gustafsson). När Stephanie hittar ett ölunderlägg som Joe tappar börjar hon ana oråd. Tack vare detektivinsatser från Sherlocked-entusiasten, tillika vännen och kollegan Natascha (Sofia Jung), spåras underlägget till baren där Katie jobbar. Stephanie överkommer rädslan för att vara en ”paranoid psychobitch” och ringer Katie, som till en början inte kan tro på att hennes käre pojkvän skulle leva ett dubbelliv. Men när sanningen sjunker in dröjer det inte länge förrän hon låter sig införlivas i planen ”operation hämnd” – en plan som inte har någon återvändo.
Joyride, med låtar baserade på Roxettes internationellt älskade 90-talsmusik, spelades på Malmö Opera 2024 och blev en så stor publiksucce att den nu återkommer i en ny uppsättning. Och visst är det lätt att förstå Joyrides stjärnglans: Musikalen ger oss det vi vill ha, det som är lättsmält, enkelt att gå med på, förutse och ryckas med av i stunden. Stephanies och Katies hämndplaner leder inte enbart till många dråpliga situationer, utan visar oss en handlingskraft och ett jävlar anamma som kan behövas i en tid då världsläget ofta ser dystert ut.
Inne på stylistbyrån Premiera Styling överspelas stereotyper för att maxa en komisk effekt. Skvallertidningskändisen Meredith (Anna-Maria Hallgarn) är den utspökade nollan som är övertygad om sin egen förträfflighet medan Gary (Oscar Pierrou Lindén) spelar en klichéartad tolkning av en stereotypisk bög. När andra akten inleds med The look, en av Roxettes mest ikoniska poplåtar, är energin på scenen dock inte lika hög som förväntat. Visserligen skulle det kunna vara ett medvetet val för att förstärka Merediths förvirring i övergången från skvallerpressens dramaqueen till omslagsporträtt på det legendariska modemagasin som är namne med låten. I så fall faller det platt, eftersom förvirringen inte känns helt trogen Merediths karaktär. När låten återkommer är det dock med mycket större självsäkerhet och tryck, som för att verkligen befästa budskapet att Meredith har The look.
Musikalen lyfter tidlösa teman som många kan relatera till: kärlek, svek, vänskap, förlåtelse och drömmar. Med välkända låtar, färgsprakande kostymering och danser fyllda av attityd blir Joyride en livsbejakande show; en – som titeln antyder – nöjestur. Men när turen är över falnar också upplevelsen till att ha varit ”trevlig”, snarare än så oförglömlig..
En återkommande replik i föreställningen är ”Om man verkligen vill något i livet måste man ta kontroll.” Men om livet någon gång ska kännas som en verklig joyride, är det då inte snarare så att vi behöver släppa kontrollen? När föreställningen inte bjuder in till mer motstånd utan snarare följer den förväntade dramaturgiska kurvan blir jag aldrig överraskad, förvånad eller utmanad. Som utlovat är Joyride några timmar feelgood, men inte en åktur som skapar en känsla av Crash! Boom! eller Bang!
