Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Med partiledaren Nooshi Dadgostar i spetsen nådde Vänsterpartiets Sverigeturné Lund förra vintern.
Där, i Wermlands källarlokaler, varvade vänsterledaren tal om miljardärskatt och ökande matpriser med att svepa en och annan stänkare i baren. Studentikost, minst sagt, och passande för en stad som vägrar foga sig i den svenska ängsligheten.
Om denna anstrykning av chill beror på det korta avståndet till kontinenten eller på att närmare hälften av Lunds invånare utgörs av människor vars frontallober ännu är underutvecklade går bara att spekulera i. Men hur gärna vi än vill vara som våra betydligt roligare grannar på andra sidan Öresund kommer vi inte ifrån att vi svenskar trots allt är byråkrater i världsklass.
Alla Lunds nationer, med undantag för det uttalat socialistiska Smålands, har politisk och religiös obundenhet inskrivet i stadgarna. Det är ett strikt krav som kommer från nationernas samarbetsorgan Kuratorskollegiet (KK). Rimligt, kan tyckas.
Vänsterpartiets Wermlandsfest bjöd på både politisk debatt och underhållande känsloyttringar om innehållet i Dadgostars shotglas. Ändå kom efterspelet inom studentlivet märkligt nog att handla om hur olika stadgar ska (över)tolkas. Att utomstående aktörer arrangerar politiska evenemang hotar naturligtvis inte nationernas politiska oberoende. Mest framstår diskussionen som ett uttryck för sedvanligt svenskt paragrafrytteri.
Mest framstår diskussionen som ett uttryck för sedvanligt svenskt paragrafrytteri.
I efterdyningarna av Nooshi-gate har KK-piskan hårdnat. Nationerna tycks numera undvika alla politiska evenemang – även de där flera olika delar av det politiska spektrumet finns representerade. När Benjamin Dousas (M) och Ardalan Shekarabis (S) debatturné inför valet stannade i Lund, gick det till exempel inte att tillgodose deras önskemål om att hålla till på en nationspub och låta publiken lyssna med något kallt i glaset. Det upplägget hade de haft i Uppsala veckan innan. Men här ville eller vågade ingen nation stå värd.
Nej, vill man ta del av samhällsdebatten i Lund är det i spiknyktert tillstånd under lysrörsbelysning som gäller.
Det är såklart bekvämt att neka alla politiska tillställningar och på så sätt undvika minsta lilla risk för kontrovers. Men politik har en naturlig plats i studentlivet. Så varför förpassas den till tråkiga och otillgängliga rum? Känns det fria ordet skrämmande?
KK:s förmynderi begränsar inte bara studenternas engagemang och möjlighet att interagera med makthavare. Det hindrar också de politiska företrädarna från att möta unga, vars kritiska röster kan komma väl till pass i en annars rätt grå samhällsdebatt.
Till nästa val hoppas jag att fler politiker släpps in på nationspubarna. Det demokratiska samtalet mår bara bra av lite mer lättsamhet – helst med en stor stark inom räckhåll.