Detta är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
I en diffus framtidsvärld har vänskap blivit en handelsvara. Klara (Jenna Ortega) är en soldriven AV, en artificiell vän med en unik förmåga att läsa av sin omgivning. I butikens skyltfönster poserar hon i hopp om att bli utvald. När tonåringen Josie (Mia Tharia) får syn på henne genom fönsterglaset är det som magi. Inte ens hennes strama mamma (Amy Adams) kan övertala henne att välja en nyare modell. Klara tackar solen ödmjukast för att ha fört henne samman med just Josie. Vänskapen sprudlar och sprätter. Men snart anar Klara att varken mor eller dotter har lagt alla korten på bordet.
Tonen är förvånansvärt lättsam i relation till Ishiguros rakare dystopi. Den senaste utgåvan av artificiella vänner, de nya B3-modellerna, visas på rullband med sexpack och korta shorts. Flera scener, som när Josie möter sina uppblåsta klasskamrater, visar Waititis komiska tajming snarare än dystopigenrens mörka stråk.
Filmen är strösslad med humoristiska scener som växelvis roar, men som ibland faller in i en sagoliknande karaktär. En dystopi får gärna vara färgglad, Hungerspelen gör det galant, men här får det peppiga sentimentala tonläget mig att ifrågasätta filmens riktning. Klaras språkförståelse verkar dessutom följa punchlinen: Vissa idiom begriper roboten utan problem, andra blir slapstick-skämt som får det hela att kännas lite väl lättsmält.
Karaktärens framtoning gränsar till det övertydliga. Ortegas fräknar, smilgropar och rufsiga bob tycks vara gjorda för att framkalla ett kollektivt ”aw”. Hon är klumpig, naiv och bedårande oförmögen att gå i trappor. En typisk quirky tjej, förlåt, robot, som lär sig att acceptera sina brister och sluta leta efter perfektion. Låter budskapet bekant? Hon tvekar, skrattar och visar rädsla och smärta med högst mänskliga manér.
Waititi snålar inte med sentimentaliteten. I en scen ligger robotdelar utspridda i ett vetefält. Det finns inget blod, bara sladdar och mekanik som väller ut ur skalet av en mekanisk hudimitation. Det är ingen människa, ändå blir jag mot förmodan känslosam.
Ortegas kemi med Tharia drar in mig i fantasin av artificiell vänskap, och det är i andra halvan jag kommer på mig själv att ryckas med. Men trots att filmen skickligt spräcker fantasibubblan ett flertal gånger blir gränsen mellan ”någon” och ”något” tunn, och Klara placeras tydligt på sidan ”någon”. Hon är den vi ska heja på, oroa oss för och hoppas på. Filmen väcker frågor om människans utbytbarhet, teknikens hot och människans moraliska ansvar.
Samtidigt blir diskussionen om vad som skiljer en människa från en imitation mindre laddad när filmen så tydligt leder vår sympati. Där hade jag velat att obehaget fick dröja kvar. Istället dras jag med i en vurm för robotvänskap jag inte känner mig helt bekväm i. Musiken hjälper knappast, den talar om när jag ska bli både glad och ledsen. Vissa drömliknande sekvenser kunde nästintill bytas mot ett par som springer mot varandra i solnedgången i slow motion och känslan skulle vara densamma.
Ishiguro är en något osentimental författare som lägger fram pusselbitar som läsaren själv tvingas vrida och vända på. Waititi sätter ihop dessa som hastigast, och motivet tappar den komplexitet som Ishiguro skrev fram mellan raderna. Trots detta är filmen långt från dålig. Den lyckas både roa och beröra, ett flertal gånger rycks jag med i bubblan av solljus och dramatik, vackra fält och glittrande blickar. När eftertexterna rullar hörs snyftningar, och jag förstår dem, men själv önskar jag att Waititi vågat doppa mer än tårna i det okända.
