Det låter som ett bra skämt i ett spex: Lunds manliga studenter utnämner
sitt kön till en egen konstform för att inte kvinnliga studenter ska få stå på
scenen.
Tyvärr är detta inte ett skämt utan största allvar. Så var det också när jag
var aktiv i studentlivet på 1980-talet. Inga tjejer på scenen hos
Lundaspexarna och Toddyspexarna. Attityden att kvinnor skulle förstöra de
manliga spexens "konstform" upprepas som ett mantra inom manliga sällskap där
många medelålders och äldre spexare håller till.
Thomanders (studenthemmet på Sandgatan för bara manliga studenter) har med
åren utvecklats till en släktgårds för spexare. Här fostras nya generationer
spexare och deras beundrare i den rätta andan. Från den första groggen insuper
varje ung manlig spexarbegåvning att "det är roligare med killar som spelar
kvinnoroller". Det låter oskyldigt, men i grunden finns en kvinnosyn som är
mycket bekväm att odla för unga män i karriären. Fotsättningen ser vi ute i
yrkeslivet.
Många äldre spexare och spexarvänner finns i Lukasgillet, ett ystert sällskap
för bara män som under decennier leddes av Sten Broman. I detta gille skapar
man konst under festliga former. En gång på hundra år har kvinnor inbjudits
till årsfesten, annars råder kvinnoförbud.
Vänner till mig som är med i
Lukasgillet har förklarat detta med att män ibland tycker att de har roligare
utan kvinnor. Det handlar alltså om en kvinnosyn, samma som på Thomanders, där
kvinnor endast ses som damer som man måste dra ut stolar åt, och inte som
jämställda systrar och medskapare av humor och konst.
Till för cirka tio år sedan var även Rotary bara för män. Sedan en domstol i
USA slagit fast att det stred mot den amerikanska konstitutionen att utestänga
kvinnor har alla klubbar tvingats att välja in kvinnor. I Lund Rotaryklubb,
som jag invalts i för ett år sedan, fanns ett hårt motstånd mot att ha med
kvinnor. Men nu är vi ett tiotal kvinnor bland ett hundra män.
Det är en märklig upplevelse att som kvinna i Rotary möta jättetrevliga
spexarvänner på jämställd fot och veta att de sannolikt understödjer en
struktur i studentvärlden som inte erkänner kvinnors begåvning. Påståendet att
enbart män på scenen är en egen "konstform" är en djupt anti-intellektuell
argumentation som – tyvärr måste man säga det – kännetecknar all
diskriminering och rasism. Det är främmande för den humanistiska traditionen
att frånsäga sig ett ansvar för de värderingar och villkor som ligger till
grund för den verksamhet man sysslar med. Konst som tillkommer under sådana
former förtjänar ingen respekt och hör definitivt inte hemma på ett
universitet där alla ska få möjlighet att utveckla sin begåvning på lika
villkor.
Anna Alsmark
Lundagårdsredaktör 1989-1991
