Katarina Wennstam:
Flickan och skulden. En bok om samhällets syn på våldtäkt. Albert bonniers
förlag.
Rättvisan är inte blind. Av domstol och omgivning bedöms fortfarande våldtagna kvinnor efter sin klädsel och när de förlorade oskulden. Ärbara kvinnor var de enda på1700-talet som kunde bli våldtagna i lagens
mening. Kanske är vi i dag inte så långt från den verkligheten som vi vill
tro.
Kriminalreportern Katarina Wennstam har granskat ett stort antal domslut och
rättegångsprotokoll, intervjuat poliser, jurister, förövare och flickor som
utsatts för våldtäkt. Och resultatet i Flickan och skulden visar att
tonåringars skitsnack fortsätter ända in i våra rättssalar, liksom en
moralistisk syn på hur tjejer bör hantera sin sexualitet.
Trots att det inte har någon juridisk relevans skriver Södertälje tingsrätt om
en flicka som utsatts för en gruppvåldtäkt att hon hade "en kort svart
klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig". Om
de åtalades klädsel står inte ett ord. Ofta berättar domstolarna om flickans
rykte i skolan. I ett fall beskrivs skvaller om att målsäganden var en "hora
som inte tog betalt" och det noteras också när hon blev av med oskulden. I ett
annat fall redogör Eskilstuna tingsrätt för händelser som skett långt före den
misstänkta våldtäkten: "Det är riktigt att hon chattat på nätet och fått
kontakt med två eller tre män som hon sedan haft sexuellt umgänge med".
Killarnas sexuella vanor redovisas däremot aldrig, trots att det är deras
sexuella beteende som kan vara kriminellt.
Wennstam konstaterar att från och med att den våldtagna går till polisen
börjar en karakterisering av henne: Fin eller lösaktig? Trovärdig eller
lögnerska? Flickan måste uppfylla en mall för det perfekta våldtäktsoffret.
Annars riskerar hon att inte bli trodd. Hon ska ha varit nykter, ordentligt
påklädd, inte ha varit förälskad i mannen och inte ha haft sex med honom
tidigare. Dessutom ska hon ha sagt nej på rätt sätt och inte ha rykte om sig
att gilla att ha olika sexpartners. Allra helst ska hon vara vuxen, gift och
ha råkat ut för en överfallsvåldtäkt. Då är det en anmälan att ta på största
allvar.
Det är med ett engagerat och pådrivande språk som Wennstam kör fingret rakt på
ett av rättssamhällets ömmaste punkter. Lyckligtvis hänfaller hon aldrig, som
många journalister när de ska skriva i det längre formatet, till att bli vare
sig detaljerat tråkig eller klichéartat dramatisk. Hon guidar säkert läsaren
genom övergreppen, den komplicerade juridiska jargongen och fram till
flickornas berättelser. Slutstation är den grundsyn som samhället har på
våldtäkt. En av slutsatserna är att denna syn utgår från den absurda tesen att
alla män är potentiella våldtäktsmän, ett resonemang som Maria-Pia Boëthius
framförde redan 1990 i i Patriarkatets våldsamma sammanbrott. För det är
kvinnan som förebrås för att hon skulle ha "passat sig" och inte låtit den där
mannen köra henne hem. Om något händer få den "godtrogna" som litar på killen
alltid höra det efteråt, inte bara av omgivningen utan också av domstolen.
I Våldtäktskrisen, en bok som vänder sig till poliser, socialarbetare och
andra som kommer i kontakt med våldtäktsoffer, skriver en åklagare att
våldtäktsfall oftast försvåras av att flickan gjort "dumheter" som lett fram
till den brottsliga gärningen; följt med en främling hem, betett sig
provokativt eller varit passiv för länge.
Wennstam är saklig, men förbannad. Hon undrar i vilket rättsfall man frågar
ett trafikskadeoffer varför han eller hon cyklat på en så trafikerad gata
eller varför den rånade envisats med att gå hem genom ett brottsbelastat
kvarter? Alla gör "dumheter". Men det borde inte påverka den juridiska
bedömningen av om ett brott är begånget eller inte.
Flickan och skulden är angelägen för alla, men helt oundgänglig för landets
åklagare och domare som möter våldtagna kvinnor i sina yrken. De är de som
ytterst arbetar för att avgöra om en kvinna talar sanning – eller var en hora
som bara inte tog betalt.
