Som student är det lätt hänt att man känner sig som en obetydlig kugge i ett större maskineri. Inte minst när det kommer till överbefolkade nybörjarkurser. Där är kontakten med lärarna noll och tentorna i bland så enkla att också en apa skulle klara av dem.
Förra veckan tog många sina första stapplande steg på en högskoleutbildning. Men mötet med universitetsvärlden är sällan så idylliskt som diverse collegefilmer ger sken av. Det kan jag själv intyga.
För några år sedan läste jag en nybörjarkurs i ett samhällsvetenskapligt ämne. Redan under uppropet anade jag oråd, när den enorma föreläsningssalen fylldes till brädden med hundratals studenter. Det skulle också visa sig att storleken på klassen tvingade fram mellanmänskliga relationer som på sin höjd överlever ett arktiskt klimat.
De flesta kom och gick på föreläsningarna utan att någonsin lära känna varandra. Än mindre vågade någon sträcka upp handen och ställa frågor inför alla främlingar. Möjligheterna till diskussioner och förtydliganden var med andra ord obefintliga. I stället fick vi hålla till godo med ett bombardemang av termer och begrepp från torftiga overheadpresentationer som aldrig tycktes ta slut. Men inte ens denna basala och enkelriktade information gick fram alla gånger. Den som inte fick plats i någon av de tio första bänkraderna behövde kikare och avlyssningsapparatur för att kunna hänga med i lärarens vändningar. I bland undrar jag om de som satt längst bak över huvud taget visste vad föreläsningarna handlade om. Men det spelade nog inte någon större roll. För efter flera veckors korvstoppning följde i regel en så kallad multiple-choicetenta. En examinationsform så godtycklig att till och med en apa hade klarat av den.
Institutionen tycktes endast vara intresserad av att pressa så många studenter som möjligt genom kursen till lägsta möjliga kostnad. En spännande och engagerande studiemiljö var närmast ett hinder på vägen mot denna nyttomaximering. Till slut kände jag mig som en produkt från en fabrik där anonyma behållare fylldes med kunskap på löpande band. Främlingskapet fick mig att fundera på om det fanns någon poäng med att plugga vidare. Hur skulle jag kunna utmärka mig om lärarna knappt fick se mig skriva något? Var inte universitetsstudierna roligare än så här?
Där universitetet ser kostnadseffektiva utbildningar ser många studenter slutet på själva utbildningskarriären. En undersökning som Lunds universitets studentkårer låtit göra visar att hälften av studenterna i samhällsvetenskap och ekonomi hoppar av studierna före examen. Stora föreläsningar och för lite lärarkontakt sägs vara en bidragande orsak. Själv lyckades jag ta mod till mig och fortsätta min akademiska bana. Och jag kan lugna oroliga nybörjarstudenter med att det brukar bli bättre med tiden. Ju högre utbildningsnivå desto mindre opersonlig blir undervisningen. Plötsligt läser man en utbildning där det finns utrymme för samtal och där lärarna faktiskt kan ens namn. Jag hoppas bara att vi inte är så få på fortsättningskurserna för att alldeles för många studenter kastade in handduken redan efter nybörjarkursen.
Foto: Emil Langvad
