I Jesperspexarnas nyskrivna föreställning Nebuchadnezzar haglar ordvitsarna tätt och en stor del av handlingen kretsar kring en avlång gul frukt.
Året är 611 f. Kr. och platsen är Babylonien. Kung Nebuchadnezzar II inser att hans rike behöver ett underverk som kan klassa in bland världens sju. Eftersom underverk på något mystiskt sätt hänger samman med militär kapacitet behöver Babylonien ett nytt underverk för att kunna föra krig mot Egypten, de så berömda hängande trädgårdarna räcker inte till. Nebuchadnezzar måste övertyga den svårflörtade Underverkskommittén om att underverket ska bli något alldeles extra, och bestämmer sig för att låta bygga världens högsta zigurrat, ett slags torn. Här någonstans tar spexets handling sin början, en handling som i god spexanda inte är het enkel varken att begripa eller beskriva.
En ren orgie i bananer
Innan spexet är slut har Babylonien hunnit byta härskare inte mindre än fem gånger, den obligatoriska kärleksduetten har sjungits, de unga tu har fått varann och de onda har fått syndens belöning, döden. De politiska och militära intrigerna har varit många. Så långt är allt gott och väl. Men sen var det ju det där med bananerna. Det börjar med att kommittéledamoten Ander, tystlåten grottman från norra Europa, tuggar i sig av en konstig gul gurka han aldrig tidigare sett. Sedan utvecklas spexet till en ren orgie i bananer. De nästlar sig in i flera av sångerna, och när Ander en kort period är kung i Babylonien utropar han såklart sitt nya rike till bananrepublik.
Stabilt spex
Spexet Nebuchadnezzar är en fartfylld historia, och jag skrattar ofta högt. På bästa Jesperspexmanér står ordvitsarna som spön i backen (”Nä Ander, talare är du inte”), och dialogen är rapp och underfundig. Sångarna imponerar stort, och orkestern är en väloljad svängmaskin. Att ropa på återuppsättning redan efter premiären kan tyckas väl hastigt, men det här är ett spex jag tror kan stå sig länge.
Foto: Jonas Jacobson
