Det var med viss fasa som spex-novisen Ida Ölmedal bänkade sig i AF-borgens konsertsal för att se VarGlads återuppsättning av Tors hammare.
Men efteråt mötte hon novembermörkret med ett leende.
Det är lika bra att jag börjar med att erkänna: Det här är första gången jag går på spex.
Jag vet inte om textrader som ”Han släpper ut gas som en fabrik/fast utan inkomst, jag blir ej rik” och ”Tänk att våran åskgud/ska sminkas till en brud/Trym kommer att behöva skyddsombud” ingår i någon sorts ironisk metahumor.
Hur som helst hinner jag bli lätt skeptisk när jag bläddrar genom programbladet och drar ett djupt andetag när ljuset släcks och ridån dras upp.
Kvällens intrig presenteras utan vidare omsvep: Jätten Trym har förälskat sig i Freja.
Den sluge Loke lyckas övertala Trym att stjäla Tors hammare för att sedan kräva Freja som utbyte.
Guidade av den ständigt överförtjuste historikerparodin Dick Englund kastas vi sedan in i en historia av missförstånd, lögner och bråk insvept i en kavalkad av George Michael, Kiss och The Beatles.
Allt utspelar sig i ett Midgård omgett av rakryggade valkyrior och korkade jättar.
Karaktärerna går rakt in i hjärtat, spelade med en enastående mimik. Möjligen är de extra lättsmälta för att vi sett dem förut.
Oden är den buttre, men sympatiske allvetaren (”När man vet allt försvinner charmen med kinderägg”), Freja ett under av glitter och lösögonfransar.
Siv är den rättrådiga argbiggan och hennes make Tor en självgod och biffig slusk iförd spygröna sammetskalsonger med en påsydd hammare av glittrande paljetter.
Det är komik i sin enklaste form: korkat minspel, Monty Python-lån, en dansk gris med 30-talskt entertainermaner och beskäftigt brytande besserwissrar (à la föreläsare på SOL-centrum?) – och så klassikern framför andra: den sexualiserade och feminiserade mannen.
Karlakarlen som är rädd för sin fru, bodybuildermuskler inträngda i en rosa korsettklänning, Marilyn Monroe som sjunger ”Happy birthday mr Oden” med basröst och knycker hans öl. Ja visst är det för tokigt.
Då och då blänker manuset till. Tillräckligt många dåliga ordvitsar blir verskonst, och det krävs viss snits för att svänga ihop en hel kärleksdialog med bara schlagertitlar.
Men till sist är det ändå musik och skådespeleri som gör föreställningen riktigt njutbar.
Med engagerad, skicklig och tight ackompanjerad sång går även rader som ”Hon är så ful, det är inte ballt/Det känns som man är lurad allt” ner.
Var Glad har gjort ett varmt och energifyllt spex, och när jag går ut i den råkalla novemberkvällen igen är det med ett leende på läpparna och en lärdom på minnet: Aldrig mer läsa programmet först.
Tors hammare spelas även på torsdag och fredag.
