Kampanjen Kony 2012 har varit lika svår att undvika de senaste dagarna som Hej hej Monika var sommaren 2004. På mindre än ett dygn har antalet klick på videon ökat med över 30 miljoner. Men i takt med hyllningarna ökar också kritiken. Kenneth Carlsson undrar om vi inte har varit för naiva.
På väg till en shoppingrunda i Malmö träffade jag en gammal kursare från freds- och konfliktstudierna. Båda var vi överens om att YouTubesensationen på ett sätt är viktigt. Huvudpersonen, den ugandiske krigsherren Joseph Kony, är ett stort as och att sprida information om hans gärningar är välkommet.
Videon, skapad av välgörenhetsorganisationen Invisible Children, är enormt effektiv. Den spelar ut alla känslokorten. Gråtande offer, söta barn, kändisar, liknelser med Nazityskland och framför allt horder av ungdomar som minsann förändrar världen via Facebook och Twitter. Det är skönt att förändra världen med så lite fysisk ansträngning som möjligt.
Men om man vill vara mer aktiv? Kommer ni ihåg videon till Black Eyes Peas ”Where Is the Love”? För en mindre summa pengar köper du på tv-shopmanér en låda med eget tapetsera stan-material som du på liknande sätt ska klistra upp på din hemstads gator och torg natten till 20 april. På köpet får du två armband, antagligen för att du och en kompis ska kunna visa upp er goda gärning.
Så lite som 31 procent går enligt flera källor fram till direkt hjälp i Uganda. Och tur är väl kanske det. I videon framgår det tydligt att pengarna ska gå till att utbilda den ugandiska armén för att få fatt i Kony.
Ajaj, varningsklockor. Hur bra brukar det nu gå med att träna främmande arméer på detta sätt? Speciellt när de själva inte har världens bästa rykte och har varit inblandade i regionala konflikter. De afrikanska konflikterna är oftast just regionala snarare än nationella, precis som Konys spelrum.
Kony lär inte ens ha befunnit sig i Uganda på flera år. Varför ska pengar läggas på att utbilda en armé för att finkamma ett område inom landet till ingen nytta? En armé som står direkt under president Museveni – landets diktator sedan 1986 som motarbetar oppositionen och som härom året kom med idén om dödsstraff på homosexuella.
Kony 2012-kampanjen bygger en allt för enkel bild av goda och onda, där målet är att få fast skurken. Fåtalet av de större erkända välgörenhetsorganisationerna har sådana ensidiga lösningar. På vägen ignoreras här verkliga problem som att förbättra utbildning, infrastruktur och demokrati. Videon bygger på billiga knep för att tillfredsställa ett av våra basala nöjen: att vara en del av det goda.
Journalistvänner, gamla fredskursare, lärare, granntjejer och kanske till och med du har länkat till videon på Facebook. Oavsett om det var för att du tror på projektet eller för att sprida kunskap om dessa osynliga brott – kom ihåg att nöjet gärna får gå hand i hand med källkritiken.
Tills vidare väntar jag på General Butt Naked 2013. Nej, inte den obligatoriska porrfilmsuppföljaren, men historien om den minst lika grymma krigsledaren från Liberia.
På tal om Invisible Children, tre synliga tips på barntema i helgen:
Fredag: Om du vill ha annat än Melodifestival i helgen rekommenderas ett besök till Debaser i Malmö. Efterlängtade amerikanska Active Child lär skapa en elektrisk stämning på med sin drömska pop.
Lördag: Spring på bio och se Carnage. I Roman Polanskis senaste småkomiska film vill två par på ett vuxet diplomatiskt sätt lösa en fejd mellan parens barn. På vägen blir deras egna ageranden bara barnsligare och barnsligare.
Söndag: Ta en tur norrut till Helsingborg och besök Dunkers kulturhus. Just nu pågår utställningen Mer passion, där unga konstnärer ställer ut sina verk. Om vädret är fint kan helgen avslutas med en söndagspromenad i Sundets pärla.
