Martina Montelius har många strängar på sin lyra. Hon skriver romaner, hon regisserar teaterföreställningar och hon spelar in podcasts, och är otäckt produktiv i största allmänhet. Vi på Lundagårds bokmässanblogg fick oss en pratstund med henne om desperation, kreativitet och om konsten att hantera en lösvagina.
Vad har du att säga om årets mässa fram tills nu?
– Jag tror att den mänskliga hjärnan först subliminalt och sedan närmare och närmare ytan börjar utsöndra ångestsignaler efter tag när man är instängd i en burk med en massa andra människor. Det är inte Bokmässan i sig det är fel på, men det är som att vara ett slaktdjur. Men samtidigt är hela syftet med alltihop en slags förkovran, och på det sättet är ju det här inte alls som exempelvis Sexmässan.
Jaså, finns det en sexmässa också?
– Ja, i Stockholm. 08:or har sex ibland. Men den är precis som Bokmässan, förutom att det ligger löspenisar, lösvaginor och annat i montrarna.
Stämningen måste vara fantastisk.
– Ja, verkligen. Där finns också vaginor som man kan köra i mikron, för att de få rätt temperatur. Det gäller att man inte har dem inne för länge, förstås; det kan medföra väldigt obehagliga konsekvenser. De sväller, nämligen. Tänk dig själv: en kokhet vagina, det kan ju inte vara bra?
Det har du helt rätt i.
– Ja, den måste vara lagom. En vagina ska vara febrig, men inte för varm.
[Bokförläggaren och författaren Johan Hilton bryter in och frågar Martina och stämmer träff vid en monter. När han har gått därifrån konstateras det att han har en ”älskvärd aura”]– Han är fett trevlig, ingen är trevligare än Johan Hilton. Dessutom är han väldigt begåvad.
Ja, hans senaste bok [Monster i garderoben] har ju blivit väldigt hyllad. Liksom Oscar Levertins vänner [Martinas senaste roman, som släpptes i våras]. Jag har stått och rykt i den flertalet gånger på Lunds stadsbibliotek.
– Jaså minsann? Och du har tänkt att du ska…?
Jag funderade på att kanske läsa den.
– Kanske till och med läsa den. Det hedrar mig. När jag går härifrån kommer jag känna mig några millimeter längre. Att en ung glömsk man som du funderar på att läsa den.
Vi pratade med Judith Kieros förut, och hon konstaterade att stämningen på Natur och Kulturs efterfest var relativt desperat. Upplever du att desperationen är stor i den litterära offentligheten rent generellt?
– Ja, så har det nog alltid varit. Och det ligger lite i sakens natur. Om man ska skriva så är den bästa drivkraften egentligen att vara desperat. Av vilken anledning som helst egentligen. Men i mitt fall handlar det om rädslan för att det jag gör ska bli dåligt. Och även om man är säker på att det man gör kommer bli bra kan man bli rädd och desperat eftersom någon annan kanske kommer tycka att det är dåligt.
Umgicks du med mycket desperation när du skrev Oscar Levertins vänner?
– Jag repeterade en föreställning samtidigt som jag skulle skriva färdigt boken. Så jag arbetade under dagarna med Ewa Fröling och hennes bröst i en pjäs som heter Född ond (men som handlar om helt andra saker), och sedan på kvällen skulle jag skriva, och så var det jullov, och dessutom har jag tre barn. Då blir man ganska desperat.
Men hur upplever du att det är att kombinera romanskrivande med föreställningsarbetet i största allmänhet?
– Jag tror att det är bra för hjärnan att växla mellan de båda sakerna, eftersom skrivandet är något man gör i ensamhet medan teatern är extremt belamrad med mänsklig kontakt av alla slag. Alltid, dessutom, med ett visst mått av sammanbrott inblandat. Detta gäller oftast skådespelarna, som bryter ihop på en massa olika sätt, eftersom de lever under så pass stor press. Så alla är labila och roliga.
Sist men inte minst, har du något råd till de studenter som läser om detta och som drömmer om att klättra upp på den litterära parnassen?
– Jag tror att det kan vara bra att vara lite desperat om man vill göra det. Då anstränger man sig mer. Men annars har Bert Karlsson sagt en bra sak om schlager som man även kan applicera på litteratur: det spelar ingen roll hur intressant man är som artist om inte låtarna är bra. Allting handlar om att skriva bra låtar. På samma vis är det med böcker – om böckerna i fråga inte är bra spelar det ingen roll hur charmig eller bra på att marknadsföra sig själv man än är som författare. Kom ihåg det, ni som drömmer om en karriär på parnassen!
