Det här är en recension i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Den kanske största skamfläcken i Lunds historia är Vipeholms sjukhus, där de ökända Vipeholmsexperimenten ägde rum under 40- och 50-talen. Patienter med intellektuella funktionsnedsättningar matades med sötsaker i syfte att framkalla karies, och experimenten har sedan dess blivit ett skolexempel i forskningsetik.
Randi Mossige-Norheim är en prisbelönt journalist med lång erfarenhet av att skildra utsatta grupper i samhället och historiska orättvisor. I När du var idiot, publicerad av Bokförlaget Forum, befinner hon sig i Lund. Genom ett omfattande källmaterial av journaler, brev och dagböcker får vi ta del av otaliga människoöden på Vipeholms sjukhus. Ett av dem tillhör Inge Torkel, Mossige-Norheims egen farbror.
Vipeholm visar sig snart vara långt mer än en tandvårdshistoria. Bakom sjukhusmurarna döljer sig ett helt system av fysiskt såväl som psykiskt våld. Mossige-Norheim lägger fram starka indicier för att patienter medvetet svältes, för att Vipeholm skulle kunna bistå ett laboratorium i Uppsala med hjärnor från liken. I ledningen stod sjukhuschefen Hugo Fröderberg, som i en dagboksanteckning från 1975, tolv år efter sin pension, skrev: ”Det är vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem.”
Men det finns de som sörjer. Bokens starkaste scen kommer efter bara några sidor, när vi möter brodern till en av patienterna. Gråtande och fylld av ilska säger han: ”Allt som hände på det där sjukhuset måste komma fram, helt och hållet.” Det är i detta uppdrag, denna vrede och dessa tårar som boken tar avstamp.
Boken är ett försök att mänskliggöra patienterna – ett försök som Mossige-Norheim verkligen lyckas med. Den ”psykiskt opåverkbara” Inge Torkel visar sig tycka om att lyssna på opera och att betrakta stjärnhimlen. Den av personalen sexuellt ofredade Kerstin, som enligt journalen föreföll ”psykiskt sett ej ha tagit någon skada av det inträffade”, visar sig fortfarande tänka på händelsen 54 år senare. Ur boken växer det fram en mänsklig bild av patienterna som står i skarp kontrast till Fröderbergs beskrivning av patienterna som undermänskliga idioter.
”Jag måste, så gott jag kan, lyfta fram människa efter människa och befolka Vipeholm på nytt”, skriver hon. Det är ett ädelt syfte, men dessvärre går det ofta ut över dramaturgin. Efter hand slutar skildringarna av patienternas livsöden att tillföra något nytt, och långt innan bokens slut är jag rätt led på alla snarlika journalanteckningar och upprepade förbrytelser. Ibland hittar boken en ny, tydlig linje – som i fallet med polisutredningen på sjukhuset. Men ganska snart återgår den till sina upprepningar. Jag börjar läsa snabbare och snabbare – tyvärr inte av spänning.
Boken öppnar även för en politisk analys som hade kunnat bryta upp den repetitiva strukturen. Kan det som hände på Vipeholm förstås som baksidan av ett folkhem där individen fick underordna sig kollektivet? Möjligheten lämnas i stort sett outnyttjad.
Efter läsningen står det dock klart att Mossige-Norheim har uppnått sitt mål: att återfinna människorna bakom alla förminskanden och förnedringar. Jag får en relation till patienterna på Vipeholms sjukhus, en känsla av att jag faktiskt bryr mig om dem. Och det är precis denna känsla som utgör bokens stora förtjänst. När du var idiot är en viktig påminnelse om värdet av den humana blicken – och om vad som händer när vi slutar tro på människovärdet.
