Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I år kom hösten som ett brev på posten. Nu är det tentaplugg, nattsvarta morgnar och regniga eftermiddagar tillbaka på agendan. Det är kallt, dystert och alldeles perfekt. Det är nämligen dags för romantiseringens årstid.
Om det fanns SM i att romantisera sitt liv hade jag vunnit guld. Jag är expert på att skräddarsy min tillvaro och mitt humör, på att försöka hitta det positiva i det eländiga. Det spelar ingen roll att det är stopp i avloppet, att kylen är tom eller att jag kommer bli dyngsur på väg till föreläsningen. Jag har redan bestämt mig för att ha en bra dag. Verkligheten får helt enkelt anpassa sig!
Är man tillräckligt verklighetsfrånvänd så har man kontroll. När jag rätt lista i hörlurarna, outfiten passar perfekt och de rosaskimrande glasögonen är på – då är jag ostoppbar.
När jag pluggar cosplayar jag Rory Gilmore, när jag jobbar låtsas jag vara en girl boss och när jag lagar mat leker jag mamma, pappa, barn. Med varje ny säsong och ny personlighet behövs dessutom rekvisita. Likt en domedagspreppare har jag bunkrat med värmeljus, raggsockor och te inför hösten. Jag har kurerat filmer och musik och ser till att aktiviteter anpassas därefter.
Sanningen är att jag inte vet hur jag skulle klara vardagen om jag inte romantiserade den.
Det låter kanske löjligt, och det är det också.
Livet som student är svårt nog som det är. Det är en knölig tid i livet där man försöker lista ut vem man är och hur man passar in i vuxenvärlden. Det är dessutom en tid då väldigt lite känns stabilt: Ekonomin är osäker, vänskapskretsen ändras konstant och självkänslan är beroende av tentaresultat. Romantisering förändrar inte verkligheten, men det ger en känsla av kontroll. För livet blir bara så roligt som man bestämmer sig för att det ska vara.
Utan romantiseringen faller dagarna bara mellan stolarna. En dålig morgon blir en dålig dag som blir en dålig månad. Om bussen är sen, kaffet smakar bränt och studieplaterna på bibblan är fullsatta kan det plötsligt verka som att hela dagen är förstörd. Då gäller det att vara tillräckligt delulu för att vända på det illa kvickt.
Det låter kanske löjligt, och det är det också. Det känns ibland som att sätta ett bamseplåster på ett skrapsår – säsongsdepressionen är fortfarande där, men att försköna tillvaron gör mig i alla fall gladare. Det kan kännas naivt att romantisera vardagen, som att man blundar för verkligheten, men vad spelar det för roll om det är fånigt om det faktiskt fungerar?
När det blåser storm och regnet piskar kan jag antingen vara förbannad över mina blöta skor, eller så kan jag sätta mig på mitt favoritkafé, beställa en god fika och låtsas att jag är huvudpersonen i en Woody Allen-film. I min romantiska, smått vanföreställda värld har till och med duggregnet guldkant
