Annons Annons
Böcker

Lundagårds Augustrecensioner: Inkokt ruda

Var går egentligen gränsen mellan människa och maskin? Det är temat för Östergrens Augustprisnominerade roman Inkokt ruda. Den hittar skärningspunkten mellan obehag och medlidande, men tappar stundtals bort sig.

Lundagårds Augustrecensioner: Inkokt ruda
Inkokt ruda är mer än bara en AI-dystopi. Omslag och foto: Bokförlaget Polaris

Detta är en recension. Skribenten svarar själv för åsikter i texten.

En kvinna, en man och en robot sitter runt ett middagsbord i en mer eller mindre avlägsen framtid. På tallrikarna ligger potatis och inkokt ruda, en fisk som av allt att döma smakar sådär. Under ett utdraget dygn vaggas läsaren in i en vardag präglad av något bekant men olustigt. 

Trots det bekanta temat är Klas Östergrens Inkokt ruda mer än en förutsägbar AI-dystopi. Boken beskrivs som ett kammarspel, en term som normalt används för att beskriva ett dramatiskt verk med få karaktärer och gles dekor.  Det syns i det koncentrerade språket – inga onödiga detaljer eller utbroderande miljöbeskrivningar får ta plats.

Romanen följer Beatrice, som är i övre medelåldern och jobbar för ett kinesiskt företag som utvecklar AI-robotar. Robin är prototypen som hon har tilldelats för att testa. Hennes man William har minst sagt blandade känslor för denna robot.

I Robins programmering ingår nämligen att vara förälskad i Beatrice. Med hjälp av den samlade världslitteraturen – han är trots allt en AI – har han bland annat lärt sig att ”det måste göra ont för att vara på riktigt”. 

Stundtals får dialogen stå helt på helt egna ben, vilket gör det tydligt att författaren har sysslat mycket med dramatik. Klas Östergren, som fick sitt genombrott med romanen Gentlemen (1980), har nämligen översatt ett flertal pjäser till svenska.

Under ett utdraget dygn vaggas läsaren in i en vardag präglad av något bekant men olustigt. 

Inkokt ruda är som bäst när den befinner sig i skärningspunkten mellan obehag och medlidande. Läsaren slängs mellan rädsla och sympati för den robotkaraktär som, med mänskliga mått mätt, inte kan anses vara levande. 

Stundtals är romanen också riktigt rolig mitt i allt mörker. Robin kan inte urskilja de subtilare delarna av den mänskliga tillvaron och hakar ofta upp sig på eufemismer och metaforer. För hur ska en robot kunna veta att det heter ”pudra näsan” och inte ”pudra pannan”?  

Men det är också i humorn som något tappas. Under berättelsens gång byts delar av den mystik som etablerats ut mot platta skämtförsök. För mycket fokus läggs till exempel på Robins sexuella eskapader i husets gemensamma tvättstuga. 

Boken återfår dock sitt djup när det blir tydligt hur långt Robin är villig att gå för att bli mänsklig. Även inramningen av berättelsen, en fiktiv anknytning till techsamhällets utveckling, gör att handlingen känns möjlig att ta på. 

Inkokt ruda är överraskande unik i sitt slag. Kanske för att den handlar om mer än just artificiell intelligens. Östergren låter läsaren känna igen ett mänskligt beteende hos en robot, för att sedan visa robotiska tendenser i samspelet mellan människor. Och plötsligt börjar gränsen däremellan luckras upp.

Annons Annons
Annons Annons