Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I mitt nya hem är jag inte lika ensam som jag trott. Tvärs den rosa köksväggen kryper en snigel långsamt fram, bakom sig lämnar den ett glansigt spår. Snigeln blir utkastad fortare än man kan säga slem. Detta är den tredje kvällen i rad som ett gäng ovälkomna, klibbiga gäster besökt mitt kök, och om detta fortsätter kommer jag snart vara Argentinas främsta expert i snigeljakt.
Dagen efter sitter jag i köket. Glansiga spår på golvet är bevis på sniglarnas nattliga äventyr. Det är den första soliga dagen av mitt utbyte, och här sitter jag och kollar på snigelspår. Jag har myrorna i brallan (hypotetiska, till skillnad från sniglarna) som säger åt mig att det är dags att ta sig ut och upptäcka staden jag nu kallar mitt hem.
Van vid att ha schemat fyllt till max, såg jag fram emot att starta från noll. Nu kan jag göra allt det som jag inte haft tid för hemma i Lund. Jag trodde att jag skulle njuta av all fritid, men fastnar i mitt snigelinfesterade kök.
Vart ska jag ens börja?
I en chatt skriver en grupp utbytesstudenter om att ses på en bar, i en annan planeras en resa till Patagonien. Här känns varje stadsdel som en egen värld: På ena sidan av staden dansar ett par på kullerstensgator medan turister tittar på, på andra ligger en marknad som säljer allt från smycken till Messi-tröjor. Sekunden solen kikar fram på vinterhimlen fylls parken vid mitt hus av kompisar som dricker mate, en klassisk argentinsk dryck, tillsammans. Här äter man middag klockan tio och ses på klubben vid samma tid som nationerna stänger i Lund. Buenos Aires är en stad som aldrig sover, med tusen möjligheter och tusen människor att lära känna. I möjligheternas djungel tappar jag bort mig.
Nackdelen med att det finns så mycket att göra är att man faktiskt måste göra något. Jag scrollar på Instagram en timme till. Detta skulle jag lika gärna kunnat göra hemma i Lund, konstaterar jag för mig själv. Borde jag inte ta vara på att jag är här? Det var ju detta jag längtat efter – att ha möjligheten att dansa tango en tisdag och lyssna på argentinsk rock en onsdag.
Från andra sidan jorden lugnar en kompis mig. Hon var själv på utbyte för två år sen, och påminner mig om att fomo, fear of missing out, är ett universellt utbytessyndrom. ”Ge det tid”, säger hon. Och jag vet ju att hon har rätt. Det känns skönt att höra henne säga det.
Mitt gamla resemotto ekar i mitt bakhuvud: ”Det är alltid något du missar, så stressa inte över att du inte hinner göra allt.”
Jag fortsätter scrolla på Instagram, nu lite lugnare. I trädgården utanför mitt kök krälar sig sniglarna sakta fram i väntan på nästa möjlighet att invadera mitt hem. Om jag inte har något att göra ikväll, så är kanske snigeljakt inte en sån dum idé.
