Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar själv för åsikterna i artikeln.
Klockan 13 igår öppnades de vita dubbeldörrarna till Börssalen, och Svenska Akademiens ständige sekreterare Ingrid Carlberg trädde ut för att presentera årets pristagare. Det är alltid en underlig känsla att tillsammans med hela världen följa tillkännagivandet.
Den laddade stämningen kan liknas vid en straffspark i en VM-final. Flertalet frågor dyker upp: Vad händer om den där idioten vinner? Är den ständige sekreteraren nervös? Ska Gert Fylking än en gång smyga sig in i salen och brista ut: ”Äntligen!”?
Att priset går till Anne Carson är knappast en skräll. Hon har varit en av toppkandidaterna under flera års tid, och har hyllats världen över som en av vår tids mest särpräglade litterära röster. Sedan debuten 1986 med den lyriska essän Eros den bitterljuva (Bonniers) har Carson gjort stora avtryck på samtidslitteraturen. Hennes senaste bok Fel Norma (Ellerströms) gavs ut på svenska så sent som förra torsdagen.
Därtill är hon professor i klassiska språk och har översatt flera av de stora grekiska verken till engelska. Det är en kompetens som vi tyvärr inte kan tillskriva lejonparten av dagens författare.
Anne Carson får priset ”för hennes djärva och infallsrika verk, som i lekfull dialog med den klassiska traditionen har skapat nya former för den samtida litteraturen”, enligt Svenska Akademiens motivering.
I likhet med varje originellt författarskap låter det sig inte riktigt definieras. Hon har skrivit en sorgebok om sin bror i form av ett hopvikt dragspel i en låda och skildrat ett äktenskaps sönderfall i 29 ”tangor”. Att tala om nya former är ingen överdrift.
Ofta utgår hennes verk från antika myter och texter, som sedan förvandlas till analyser och skildringar av vår samtid. Som i fallet med hennes mest berömda verk, Röd självbiografi, där den antika myten om monstret Geryon och Herakles blir grogrunden för en modern berättelse om kärlek, begär och ensamhet. Anne Carson upprättar en dialog med de gamla grekerna – som visar sig ha ett och annat att säga oss.
Samtidigt som hon rör sig mellan tidsåldrar rör hon sig också mellan genrer. Hennes författarskap blandar poesi, prosa och essäer, inte sällan i samma bok. Hon beskrivs ofta som en svår författare; texterna är lärda, komplicerade och mångtydiga – ett författarskap som uppenbarligen har fallit Akademien i smaken.
Fyrtio år efter debuten, och efter flera år som favorit, tilldelas hon priset. Äntligen!
